...men var återfinns sjö 'Näs Epa'?
Den och många andra frågor stundom
genom ett huvud så flyter, blir till ett
lördagens eller söndagens bry,

då en kopplar av från en vardagens vanliga
sysslolöshet då en själv går på utan arbete
eller som det kallas i 'nyheterna', en syssel
sättning. Ungefär som om en fick betalt för

att dunka huvudet i väggen, ta en rövare
genom att köpa en lott i en tobix eller bara
som slå dank inne på Kvarnen en sådan
där fredag då gänget från arbetsplatsen

samlades och fördrev tiden med att kasta dart,
eller ur sig skilda repliker genom sorlet samt
mellan klunkar av något drickbart i urvalet
placerat i en uppsättning olika glas.

Om det var bara några timmar sedan eller
några decennier, spelar det så stor roll?
Det påminner ibland om ett djur av något
slag en höll eller rastade som liten,

en kärleks människa en trasslat in sig med,
saker och händelser som kommit och gått.
Litet som en roman är livet, något minnande
om en nu något avslagen bok.

Ungefär som 'Missnöjets vinter' av John Steinbeck,
den där deckaren av P. D. James. Frågor utan några
direkta svar samlas då i ens eget huvud eller ställs
på sin spets av en Britt-Marie, Sara, Erik eller Tomas,

i den då kvardröjande röken av dagar som kommit
och kanske mera gått. Vad gör en då av sin dag,
kan en bekant eller granne fråga en själv plötsligt.
Och 'det vanliga' kan en då få för sig att säga.

Sova, med eller utan sällskap. Vakna, stiga upp,
äta frukost, eller dricka den om en så vill kalla det.
Göra dag, genom viss tvagning samt påtagning
av kläder. Kan jag verkligen ha det här idag,

nu när jag skall tillbringa dagen mest med diverse
tidsfördriv. Som att söka ta plats i mera verkligheten
och åtminstone i min egen värld. Jag kan förstås välja
att 'gå ned mig', eller att ta saker som de kommer utan

att låta mig brytas ned av verklighetens brus.
Om det inte brusar brukar det bero på någon
sorts tystnad, som en själv inte brytt sig om att fylla.
Det där kallas 'Tinnitus' och som fyller ens eget huvud

med en sorts silvrigt brus, kanske en kan 'ta kål på',
genom att lyssna på radio, se på teve eller slå sig
i slang med någon annan livets resenär. Märkligt,
hur andra så reagerar på om en själv verkar kunna

som ta vara på sig och inte alls verkar som grubblande
eller nedslagen, hur attraktiv plötsligt en själv är för andra.
Istället för att de verkar som känna en krypande hopplöshet
som en sorts smitta om just håglös en själv verkar.

Då en istället är bara stillsamt artig mot andra och inte
verkar som en levande reklam för ett 'friskt och sunt liv'
med någon sorts som överdrivet tal om att se saker
på ett positivt sätt i överkant. Det är sådan skillnad på

hur annan kan som föregå med gott exempel och bara
som 'låta en se' eller få ta del av, utan att var en sådan
hurtbulle som alltid skall dra med en själv i spåret.
Stundom verkar inte Sara eller Göran mottagliga för

stort annat än att få berätta om en dag i veckan då det
där som oväntade hände och det sedan inte kom någon
fortsättning på äventyret heller. Hur fortsätter en själv
genom att söka bidra med en sorts bara vara, utan just

att verka som 'pånyttfödd'. Det är sådana där saker som
kan få en att söka balans just egen, i att bara göra det
vanliga. Handla, laga mat, bjuda hem en bekant eller
städa som 'en tokig' inför det som en själv tänkt skall

utgöra startskottet på ens nya liv. Bara att det brukar
hålla ungefär en dag, vecka eller månad. Sedan blir det
kanske 'det gamla vanliga' igen. Att en själv inte precis
'går ned sig' men inte heller gör upp några stora planer

på att enligt en broschyr, resa genom tolv städer på
en månad i ett och samma land, exempelvis det egna.
Ibland bara händer det ena med det andra som utan
egen förskyllan eller i som där sällskap med annan.