Doktor Gud Fader Konungen går i korridoren klädd i sin oskyldigt vita rock med en falkblick som registrerar allt. Själv så sitter jag i det öde dagrummet och försöker famlande förstörd förstå någonting av riksdagsdebatten på televisionen. Jag är ett ingen och ett ingenting efter ett gravt sammanbrott i tordags då jag rev ned en rad hyllorna på Åhléns efter att min döda mamma stod där med uppspärrad käft full av huggtänder. Hon som jag älskade och hatade så ofantligt mycket. Hon som sände mig till helvetet utan en returbiljett. Jag kan höra hennes domedagsröst varje sömnlös natt när hon basunerar ut jag kommer att få ett omänskligt grymt straff om jag fortsätter att hata henne. Jag ligger förtvivlad i fosterställning på sängen och intalar mig att jag är död hela den oändliga eftermiddagen. Jag har inte haft något riktigt liv på 45 år. När jag ligger på sängen på kvällen och skakar av ångest samt en  gränspsykos så ser till och med Doktor Gud skärrad och för en stund riktigt rådvill. Han är ett helgon sänd till oss för att frälsa våra kvaddade psyken och själar. Han är superstark. Hän vet allt och han sätter alltid exakt rätt diagnos och rätt sorts medicin. Han måste vara en utvald himmelsk övermänniska. Långt senare får jag veta att jag har varit feldiagnosticerad under 9 inläggningar. Då föll Doktor Gud som den fallna ängeln Lucifer ned till helvetets bottenvåning. Jag sitter och gråter hos min Frälsare, skötaren Kent, mitt ljus i det obarmhärtiga mörkret. Vi talar om litteratur och det är skönt att prata om någonting annat än psykiskt sjukdom och ond bråd död. I korridoren kommer en kvinna som simmar fram på golvet fullständigt övertygad om att det är olympisk final. Hon jublar efter att hon har tagit guld och försvinner in i rökrummets dimma för att berätta. Avdelning 2 är en reträttplats för de allra mest olyckliga, miserabla och misslyckade i det perfekta och briljanta samhället. Patienterna har blivit bestulna på sin självkänsla, integritet och värdighet. Psykiatrin är på sätt vis bra men den skulle behöva mycket mer resurser. Många människor mår så dåligt att de varken förmår eller orkar leva längre. Varför ska livet vara så jävla hårt, orättvist och omöjligt frågar jag mig när jag har vandrat 3 kilometer i korridoren. Är det djävulen och hans demoner som håller på och terroriserar? Natten lägger sig över kliniken. En ung man drar för femte gången sin livshistoria för mig i rökrummet. Jag blir väldigt mörkrädd. Mamma kommer till mig som vanligt när jag har lagt mig. Och som vanligt så öser hon över mig kärlek, empati och förståelse, komplimanger, uppmuntran och beröm, för att sen kränka och förnedra mig. Hon tar bort all sin kärlek och rummet börjar rotera som en centrifug. Jag går ut till sköterskan och får lite tröst och en sobril.