"Gud" är inte vad jag tror

och kan formulera.

"Gud" är mera stor än stor,

ännu mer än mera.

Ändå går jag som jag gör,

men det rår jag inte för,

kan jag konstatera.

"Gud" kan inte fångas i

något som jag tänker,

bilder, toner, poesi,

stjärnhimlen som blänker.

Om jag sträcker mig på tå,

når jag inte "Gud" ändå,

fast det ro mig skänker.

"Gud" tycks finnas bakom allt,

som i livet händer

men i skiftande gestalt

och i skilda länder.

Som "Guds" barn går jag min stig,

var och när och hur jag mig

här i världen vänder.

Tryggare kan så min tro

vila i "Guds" näste.

Liksom fågeln i sitt bo,

stjärnan på sitt fäste,

vilar jag i gåtan, som

alltid lockar med sitt "Kom!"

som min vän, den bäste.