Dagbladet kom inte imorse,
redaktören hade lämnat sin vrå.

Djupt i det blå, insåg jag då,
Fanns det jag verkligen ville skåda på.

Såg upp till en himmel utan bekymmer,
På den som vet allt mitt sinne inte rymmer.

Hissade upp vattnet ur brunnen,
Släckte törsten i munnen.

Gick längst den nya trähagen,
För att träffa flickan i småstaden.

Visslade genom skogen,
Min naturreligion, förtrogen.

Jag såg en nunna amma en hemlös,
Ett helgon åh så graciös.

På vägen genom dalen,
Satt två riddare som skrattade från magen.

De hade hjälpt snickaren bygga hagen,
De såg honom slita och blev alldeless tagen.

De skulle fått betalt, enligt lagen,
Men de gjorde det bara utav behagen.

När jag väl såg stadsmurarnas port,
Sprang hon mot mig fort som en hjort.

Hennes ögon sa allt,
Hennes hjärta svalt.

Jag förbjöd mina tankar från att distrahera min syn,
Hon hade nånting glimrande i hyn.