Bror Swami, Bror Swami
såg bara Bror Swami;
så upptagen med sin självvalda olycka
att han aldrig såg andras glädje
Bror Swami, Bror Swami,
så feg i sin feghet
att andras mod inte fanns
Bror Swami, Bror Swami,
så inåtvänt intelligent i sin upplysta kub
att ingen tanke fanns utanför boxen
Bror Swami, Bror Swami,
så rasande rädd för fel
att inget kunde bli rätt
Bror Swami, Bror Swami,
så orolig och ärgat ängslig
att tryggheten blev ett hot
Bror Swami, Bror Swami,
hjälplös mottagare
utan presenter
Bror Swami, Bror Swami,
ordlös storpratare
i det nej som ja förutsätter
Bror Swami, Bror Swami,
tomhänt
när jag sprang maraton åt ödet
Bror Swami, Bror Swami,
med stumma böcker tornande
runt sina avsägelser
medan mina brummar
sina borduner
i syd och i norr
Bror Swami, Bror Swami,
vars tankar löper loopar,
medan mina skriver in sig
i ordanhopningar och talesätt
tänker jag en dag som aldrig,
en dag som nu
i min kropp som springer
i trappan med en kopp kaffe
och bara fötter
den tjugonde december
Bror Swami, Bror Swami,
säger icke och nej på alla språk,
styr sin kropp
på mörkrets baksida;
snart bara ett minne
av något som inte fanns,
någon som inte var,
någonstans
mellan Bob Dylan och Loco Varg
Bror Swami, Bror Swami,
sedd förbi och ogratulerad
på sin sjuttiofemårsdag,
skyggande