Nicholas och Petra i het diskussion här om kvällen över en måltid i köket.
Nicholas.
- Blir du aldrig förolämpad?
- Att vad då?
- Av någon eller något.
- Hur menar du då? Hur kan någon som blir ansedd som såväl lämpad som något före... Känna harm och sig som rättad?
- Du menar att om du delar upp orden och sätter in dem i ett eget sammanhang? En säregen version av mera verkligheten?
- Du och ditt 'mera verkligheten'...
- Jo men, den verklighet som verkar giltig för oss alla. Som ifall bussen kommer och tåget går i tid och sånt.
- Jaså den.
(Här finns behov av en konstpaus. Den bara uppstår, som av sig själv plötsligt. Måste ju få ha litet fritid också. Om än det blir mitt i den här historien.)
- Jo.
Här uppstår nu en rent akademisk tidrymd.
- 'Älskar du mig ännu, Claes-Göran?'
- Häh?
- Har du kvar dina känslor för mig?
- Öh, vad då?
- Det är en gammal schlager, dumskalle...
- Dumskalle för dig vad?
- Men du hör väl på rösten hur kärleksfull jag är, milt sagt?
Tystnaden som uppstod på tredje våningen i ett sådant där då det byggdes, modernt lofthus i Bagarmossen, en bit söderut från Stockholms stad till, men precis i slutet av en grön linje med spårvägen. Tystnaden? Den gick att skära med kniv, som en sliten och het kniv i smör, solande sig i glansen av sommaren.



(Texten har legat till sig i utkast sedan 2018 och vilken sommar det var, visst längtar du tillbaka dit, nu när det har snöat 'och allt')