Mitt posttraumatiska psykosomatiska trötthetssyndrom naglar fast mig i ett hörn och jag blir klaustrofobisk i min kropp som är slut som efter en tuff fotbollsmatch i leran när mjölksyran pumpar och man bara vill bli avbytt.
Jag har haft det så här i 30 år och jag är inte fylld av självömkan men jag känner mig golvad just nu. Psykiskt så mår jag egentligen ganska bra men det klart att jag är påverkad av denna extrema trötthet. Mina problem började när min pappa tog livet av sig natten mot min elfte födelsedag. Jag fick ingen som helst hjälp i min traumachock utan lämnades ensam, precis så som man inte får göra mot ett barn. Detta ledde till att jag gick posttraumatiserad genom barndom och tonår och började bli gränspsykotisk när jag var 17 år gammal. Sen blev allt bara värre och värre och det slutade med att jag blev schizofrent psykotisk när jag var 21 år gammal, en sjukdom som man inte får hamna i, ett obeskrivligt konstant helvete som pågick i ett oändligt långt år.
Jag blev dessutom bipolär i nittonårsåldern.
Jag fick inga diagnoser satta och gick följdaktligen omedicinerad år efter år.
När jag var 26 år gammal så formligen exploderade mitt trötthetssyndrom till följd av mina obearbetade trauman och jag låg utslagen i min säng och jag funderade allvarligt på att ta livet av mig. Det är orättvist att vissa människor ska drabbas så hårt av sådana här problem. Jag har inte förtjänat det. Att åka och handla mat innebär en stor påfrestning för mig och jag slänger mig på soffan, min "laddare".
Man ska vara så himla funktionell och duktig i det här samhället. Men många människor går på knäna utan att ha någon större kvalitet på sin fritid. Samhället är i alltför stor utsträckning cyniskt och människofientligt.
Mina ben känns som två telefonstolpar och jag visslar på en blues. Ber en bön för alla som har det som jag och ännu värre.