Det var en gång en stackars rakt igenom perfekt helyllekristen familj som hyste en mycket stark skräck för allt som har med svaghet, sorg, förtvivlan, allmän psykisk risighet, depression, melankoli, kinkighet, dålig karaktär och degeneration samt den ständigt sluge och listige farbror djävulen som bar all skuld till familjens alla tillkortakommanden, dålig sömn, usla betyg i skolan, fetma, karies, otrohet, mellanöl och thinner, Jimi Hendrix, inflationen och allt annat ont i världen.
Empati hade med svaghet att göra så det var strängeligen bannlyst och förbjudet. Som en äkta mönsterkristen människa måste man vara urstark och i alla avseenden perfekt och briljant annars så skulle man för evigt brinna i helvetets nedersta och jämmerliga kretsar.
All slags svaghet räknades som en avskyvärd vederstygglighet och den snälle Farbror Doktorn, Guds utsände, skrev generöst ut piller som man blev lugn, stark och harmonisk utav.
Familjen Skräck degenererade ned sig alltmer men höll en fin och skön fasad och var mycket omtyckta och starkt beundrade av alla i den på alla sätt lyckade Pingstkyrkoförsamlingen i den övrigt så djävulskt influerade lilla idylliska staden Örebro. Året var 1970, jag var 5 år gammal och så livrädd och skraj för att farbror djävulen skulle förbanna och sluka min lilla späda själ för att jag hade snattat en klubba i kiosken när jag var lummig och flummig av valiumtabletter som jag hade knyckt av pappa.
Idag ganska så precis 52 år senare så är jag inlagd på psykoskliniken, jag ser farbror djävulen överallt och han mässar om min själs undergång och han räknar upp alla mina svagheter och jag fylls av en svart skräck och det är Julafton och Bruno K. Öijer är min bäste vän i Dimman av allt. Sjuksköterskan smeker mig längs kinden och hallucinationerna bleknar. Familjen Skräck vad jag hatar er och vad jag älskar er.