Den 10-åriga pojken ville inte leva längre för hans pappa var så jävla deprimerad och hade varit det under en längre tid och hans mamma bara skötte hushållet hela tiden och hade en flackande och frånvarande blick när pojken försökte få kontakt med henne tills hela livet snurrade i hans huvud och ångesten började mola i bröstet och bestämde dagordningen och pojken stängde in sig på sitt rum i timmar och bara låg och blundade i fosterställning på golvet och mamma är så där hurtfriskt regisserande censurerade och konstigt glad och positiv i skarp kontrast till pappa som är mer död än levande, en före detta människa och pappa som borde vara inlagd på något mentalsjukhus, inte sitta här och vara psykiskt slutkörd inför sin son som inte fattar någonting och som inte vill leva längre i detta kaos, och som har blivit ganska stökig i skolan efter att ha varit ett av klassens ljus på lågstadiet.
Pojkens pappa begick självmord ett halvår senare och en sjuk tystnadskultur inleddes under vilket pojken förlorade kontakten med verkligheten utan att hans omgivning lade märke till det fullt upptagna med att så där otroligt positiva och optimistiska, blinda och döva inför pojkens kritiska situation och tillstånd. Människan måste vara det galnaste och mest destruktiva djuret. Pojken började planera inför sitt självmord, euforisk och upprymd men samtidigt förtvivlad och slut.