januari är en svart låda, eller en labyrint i vilken jag söker utvägar, nödutgångar som leder mig ut ifrån den statiska monotonin till något annat, till drömmens hägrande oas bortanför denna dunkla fästning utan mening eller ansikte. jag söker drömmen där jag kan luta mig tillbaka i det imaginära solskenet och dricka av de liv som aldrig blev. denna tysta monotoni som präglar januari, denna långa blekgrå korridor mot ljuset, en månad där allt ligger i träda, sovande skuggor i väntan på att vårljuset åter ska smeka dem levande.
att vakna på morgonen mitt i högvintern, att vakna i en mörk sal med stenskulpturer uppställda längs väggarna som håller lyror av granit i sina famnar, asbestlysande melodier vilka vimlar likt berusade vindsflugor över det karga landskapet, att vakna på morgonen i en obetydlig stad i ett obetydligt land vid den norra polcirkeln,
där jag fann amnesti i de nattliga drömmarnas eviga skogar,
samtalen med gamla bekanta som jag inte har träffat på 20 år, framtoningen av de själsfränder jag ännu inte mött, tidlöshetens ömma ansikten som framträder ur dimmorna, också smaken av januarihimlens metall mot mina läppar när jag vaknar, och jag vaknar upp som en fånge vaknar upp i sin cell, som under natten drömt att han var någon annan, som promenerade genom parkernas grönskande alléer, som satte sig vid sitt favoritkafé i nyhamn i köpenhamn och drack espresso, och det fanns en sällsam svalka i luften, den höga himlen när våren precis har brustit ut i sina toxiskt gröna nyanser, där människorna på gatorna vid kajen och på uteserveringen är som uppburna, med en inre klang som skälver ur vårens milda värme och ljus, som om de för en tid svävar ovanför gatorna och torgen, som om de svävar ovanför tillvaros vedermödor och trista bestyr. men så finner jag mig i sängen en gråmulen dag i januari, och drömmen förflyktigas succesivt som ångan från en kaffekokare, verklighetens strama linjer tränger in i min själ, och mitt inre sammanblandas med den smutsiga snön och den bedrövliga gräsmattan på innergården. och äppelträdet som står i mitten med en tom näverkorg under sig, ser mest ut en sång som någon slutat att sjunga på. livet som övergivit den mörkade materian, endast tomma kärl, skal finns kvar, det finns en tystnad och stillhet som är välgörande på samma gång som den bedövar mitt blod, som om vintern injicerar mig med en antipsykotisk substans, eller en själens valium som gör mig apatisk men samtidigt stillad, jag är som ett träd utan några löv, som gator utan några bilar eller människor. och jag vill existera någon dag igen, och när jag lägger örat mot den frusna marken så förnimmer jag en rörelse, en vind som är som en viskning, en blå vinds andetag långt där under, en knappt förnimbar smekning av den kalla jorden,