Vill jag bli som de
människor jag omger mig med?
Accepterar jag att förminska
mig själv för att passa in i
en alltför syrefattig gemenskap?
Känns det OK för mig att vara en
person i umgänge med andra
och en annan person i ensamheten?
Urgamla förödmjukande mönster som
jag hänger mig åt när jag är
trött, stressad och utsvulten på ömhet.
Man riskerar att bli schizofren av att till varje pris försöka passa in och vara accepterad.
Svårt att vänja sig vid sig själv och
svårt att vänja sig av med sig själv, sa
Gunnar Ekelöf och han hade rätt.
Jag är snart 57 år gammal och jag skäms
lite över att behöva skriva och
publicera den här texten men jag kanske
inte är ensam om att hänge mig åt
gamla förödmjukande mönster då och då?
Det känns som att jag måste gå och kräkas.