det blir allt svårare, förut när man ung så var det lättare, nu behöver man sitta längre innan något kommer, flödet, prosan som man aldrig är nöjd med. är jag inte lika kåt längre, jag ser en kvinna i en svart gummirock som kommer körande nedför slänten i en gul folkvagn. ingenting blir gjort, ensamheten är likgiltig och svalkade. jag sitter med fönstret öppet och hör hur barnen i parken sjunger ”den blomstertid nu kommer”. som ett änglalikt ljus tränger sången in i rummet där jag sitter, det är vedervärdigt, jag stänger fönstret och drar ner persiennerna, jag behöver åka till elgiganten och köpa en skrivare till protokollen från föreningsstämmorna.
       böckerna i hyllan är inte närvarande, som slaktade kreatur upphängda på krokar för att tömmas blod har de tystnat. jag försöker förströ mig med Camus ”anteckningar” men sommaren är för stark och intensiv. jag behöver koppla av, cykla på en svart cykel genom något ödsligt ingenmansland, eller sitta i någon källare och dreja metafysiska kvinnokön där en bädd av blå blomster gror dagen ung. det mesta är som vanligt, inre bristningar, vidsträckta skogar intill tinningarna, ljusskalpellen som tränger in i såret och blottlägger barndomens somrar. jag ska ut och springa en runda sen,
den våldsamma värmen är behaglig. jag tar mig framåt i cirklar,
i mitten av viadukten står en stenstod under ett vitt skynke. eftermiddagssolen håller på att mörkna, det är skönt i skogen nu,