FRAMFÖRHÅLLNING.

Nu är de röda dagarnas parad med de vackra rosenkantade glädjefyllda festernas tid förbi.
I mina små essäer har jag nedtecknade den sista delen av den osannolika myten i berättelsen om Jesu födelse.

Ett barn som i över två tusen år har bevarats som ett under.

En myt som vägrat dö, då kraften och styrkan i berättelsen trots sin, karaktär av fabel.
Träffar våra hjärtan med kraften av en brinnande eld och får oss att falla på knä inför det oförklarliga.

I berättelsens ursprung får vi uppleva kärleken. Denna altruism kan endast finnas och ses i ett nyfött och oskyldigt barns ögon. Ljuset som likt en strålande stjärna ger oss vägledning i mörkret i ondskans tid.

Var det denna stjärnas symbol de vise männen hade sett och följde i sin färd mot ett fjärran österland.


Vise män, konungar eller dårar som följde sin vision, om frid på jorden och fred bland människorna.

Dessa män som med sina karavanföljen lastade med rikedom, vandrade mot okänt mål.
Tvångsmässigt följde de en flämtande låga som ibland kan ses, hos visionärer som ett hopp.
Det är den glöd vi förnimmer, de gånger när vi tillåter oss att tro på det osägbar.

Detta är kärleken och lyckan, som ibland kan finnas i vår närhet. Den är dold, men osedd och okänd i sin ringhet och fattigdom.

Kanske måste även vi, likt de vise männen, stiga ner från våra invanda positioner.

Erkänna vår litenhet inför universums Gudakraft, falla ned på knä inför barnets altruism.
Den osårbar kärleken i en oskuldsfull existens, omedveten om straff och avund.

© Bosse 29 januari 2022.