Jag tänker igenom mitt liv i snabbrepris fram till nu idag och inser att jag är döende och att jag har varit det hela tiden. Livsklockan och dödsklockan tickar och kärleken står och betraktar mig med en ömsom väldigt kritisk blick samt med ett stort försonande och lugnt överseende.

Jag inväntar stunden då jag kan inse vad det är jag verkligen vill. Vem vill och kan jag vara för mina medmänniskor och vad är det jag behöver från dom? Livsklockan och dödsklockan tickar och tiden har börjat att bli mycket mer dyrbar. Kärlek och livserfarenhet har jag 1 miljon ton.

Jag andas och mitt hjärta slår men jag kan dö redan i vår. Carpe diem alltså är vad som gäller. Carpe diem klyschan som faktiskt är sann. Lev som om det vore den sista veckan. Ställa sig på stan med ett plakat och megafon och erbjuda folk sin fantastiska och undergörande kärlek. Livsklockan och dödsklockan tickar hänsynslöst på så varför inte åtminstone försöka leva sitt liv fullt ut?

Ingen vill på äldreboendet sitta med sin risifrutti och titta på gokväll och inse att man inte tog chanserna i det enda livet. Sitta där och glo med en besvikelse stark som svavelsyra och skuld samt en bitterhet som riktigt sjunger i kropp och själ. Jag fyller snart 57. Livsklockan och dödsklockan tickar vilket ibland gör mig både desperat och stressad.

Kärleken står och ser på mig en uppmuntrande och berömmande blick. Jag gör så gott jag kan. Jag andas och mitt hjärta slår. Jag kan dö på lördag. Jag älskar så alltså finns det hopp.