Hon var en vacker kvinna.
Hennes namn var varmt som en påsklilja, som knäpptes för första gången i sin härstamning och luktade liv.
Hon var lika graciös och jungfrulig som korna som mjölkade den annalkande höstluften.
En lång Bozlak-ballad flög tills hon förstod fyllningarna som tillför blod till blodet.
Hon sa att det är nödvändigt att mildra min förebråelse med hans illvilja, snarare än att beundra en man som är en man.
Även om hon alltid försökte förstå Ferhat med sitt liv såg hon plötsligt att hennes glas bara var i kungens fjortonde rad.
Hon var chockad.
Hon var ingen spelare.
Hon försökte skriva en rad eller två med smärta och leva det omöjliga.
Rött blod stänkte på hennes bröst, som om hennes midja var tillräckligt benad för att röra sig.
Även om hon tryckte på en eller två knappar fram till den timmen kunde den pirrande arvtagaren inte sätta sin infödda penna på hennes huvud.
Hon skulle bo i livets källare och dölja tvivel som råvara för sina muskler.
Hon dukade fortfarande under för den kokette berättelsen om att bli fängslad.
Slutet av historien radade upp.
Hon sa adjö till smärtan på dödsbädden.