N är du dör försvinner världen och då är det som om ingenting någonsin har funnits. Såvitt du inte lämnat något spår av dina gärningar, efter dig. De enda spår av dig annars, är förstås saknaden hos andra människor. Deras minnen av att du funnits i deras liv.

Å ter igen finns du i vilket fall som helst när någon tycker sig se dig i mängden av människor, för att den människan påminner någon om den som skulle kunnat vara du, fast den människan förstås på riktigt nära håll, bara kunde som förväxlas med att vara just du.

G ång efter annan har du själv tyckt dig att vara påmind om någon du minns, tror dig om för några ögonblick att du ser någon, hör någon, bär den där känslan med dig som du hade då. När någon inte finns längre, så uppstår känslan hos dig av saknad och när du själv går, skapas där en 'dig-tom värld'.

O m du kunnat välja själv, hade du kanske kunnat lämna efter dig något som om det stod i din makt att få någon att sakna dig och din närvaro, som en doft eller melodi. Så att andra så gott som genast börjar att känna det som om du ännu var där för någon som dig behöver.

T rasig är den väv eller pussel som består av de fragment av den som var du, när du saknas i världen. Men som sagt, då du går försvinner världen och du själv kommer förstås inte att finnas i den, utan i någon sorts dimension där ingen kan nå fram till dig.

B ara om du kunde bli kvar att vaka över de dina, kan kanske se eller höra dem då de minns dig, eller som bara går vidare i sina egna liv. Kanske kan du ändå finnas kvar som en sorts energi eller spöke, som andra tycker sig ana sig till. Bara att det är deras egna känslor som spökar.

A tt du skulle kunna själv påverka någon ännu någon tid, trots att du inte längre förmår kommunicera med de som du lämnat kvar, kan förstås vara en längtan. Men vem vet hur du skulle välja om du gavs ett val. Ett val mera som en känsla än något som liknar aktiva val i livet.

R örande förstås är själva tanken på, om det är vad som plötsligt kommer för dig, att du skulle kunna påverka någon. Som om det du 'tänker' eller 'känner', när du är borta för andra att upplevas. Om du på något vis skulle kunna tränga in i andras sinnen och påverka.

A nnorlunda är det säkert, om det nu skulle finnas en värld bortom den du lever i nu, att som komma till en annan dimension, där du kan behålla själen intakt. Ibland har det skrivits ett manus till en bok eller film, om hur något skulle kunna vara 'i livet efter detta'.

H ur en sådan som fantasi eller tro skulle kunna te sig eller ta sig ut, medan du ännu är någon ibland oss. Hur skönt skulle det inte kunna vara i detta nu och liv, känslan av att det skulle kunna finnas något mera, som du själv skulle kunna ha något att föreställa dig och säga till om.

Ä nnu kan du åtminstone fantisera om saken och kanske att du skulle kunna tillbringa 'evigheten' med att söka efter andra som gått den väg vi alla skall gå. Söka människor du haft eller tyckt dig ha, någon relation till. Oavsett du verkligen känt personen eller bara älskat, hatat.

N ågon har funderat över hur det skulle vara att stiga in i ett mörkt rum och bara känna att det gick att ta sig till en tid och plats som en sorts turist eller osedd själv. Få redan på hur det gått till i historien med nu kända som okända människor, vilka levde 'på den tiden'.

D u skulle kanske ha velat ibland 'leva om ditt liv', med någon sorts känsla av att kunna 'göra de rätta valen', med en sorts facit i hand. Bara att det ändå kunnat få ungefär samma skeende, trots att du försökt 'välja rätt'. Mest för att du är den du är och det brukar gå just som det gjort.

E ller så skulle du inte vilja det, ens om du hade 'fått en andra chans'. Litteraturen är full av möjligheter till just en andra chans. Kanske om det fanns möjlighet att hela tiden kunna göra just någon sorts 'rätt val', om bara vetskapen om hur det skulle har blivit då, vid varje val.

R oligt vore det väl om den värld du möjligen skulle kunna komma till, det varit möjligt att finna de du skulle vilja finna och samtidigt kunna undvika att råka någon som du skulle vilja undvika att råka på. För om en sådan plats fanns så skulle de kanske vilja 'finna dig'.

O rsaken till att någon skulle vilja råka dig själv, styr du nog inte själv över. Alla och envar kan ju ha sina egna skäl till att göra vad de gör och att ha gjort det de velat ha möjligheter att göra. Det finns så många möjligheter där bland andra människor att de har samma möjligheter.

C hansen att det skulle kunna gå att påverka något efter just din vilja, tycke och smak, det är en sådan där möjlighet mest. Hur mycket du än sedan själv vill att något skulle vara eller hända, så bara verkar saken och ting på en och samma gång både möjliga och omöjliga.

H ur som helst så handlar saker och ting i ditt liv om just det som dels kretsar kring just dig och samtidigt kring justa en och annan du kanske inte ens känner. Om bara om fanns så skulle det kunna gå just sådär som om du hela tiden gjort just ett sådant 'rätt val'.

S om det är eller verkar vara, bara är dagen och livet, när 'saker och ting', går som på räls och bara som fungerar. Ofta märker du inte ens att livet skulle kunna lika bra kunnat ta en annan vändning. Om du kommit några minuter tidigare eller senare, hade något kunnat bli så annorlunda.

K änslan av att vara speciell, förstärks säkert om någon påstår att du är just speciell och kanske ämnad för 'något stort', som att uppfinna hjulet eller så. Kunna ha ett sådant inflytande och ha en sådan påverkan på andra att deras liv löper på just för att du själv finns.

E rkänner du åtminstone för dig själv, om än inte ens för 'din bästa vän', att din existens här livet och mera verkligheten'*, en del händelser aldrig skulle ha ägt rum. Att du finns och går de vägar du går eller väljer att säga något när du gör det, är som ett före och efter.

R iktigt hur något kommer att kunna ta sig ut, är förstås svårt att veta. Exempelvis torde det vara svårt att kunnat gissa sig till att just du skulle komma att finnas och betyda för andra just det där som haft en som magisk inverkan på deras liv, ändå, är de tacksamma nog för just det?



(Förutom att vara spontanskriven, novellen, hade jag att utgå från bokstäverna i rubriken. Ett sätt att skriva jag ägnat mig åt stundom, för att se om det blir något av. I övrigt hade jag lust att utmana mig själv till att skriva en kort historia på maximum 37 minuter.)