I min fullkomliga förödelse råkade du hitta mig slängd i ett hörn på stan. Du plockade upp mig och lade mig i din ficka och hemma i ditt mystiska kloster tvättade du rent mitt sargade psykes oläkliga sår i en mycket alternativ psykiatrisk intensivvård. Jag kunde inte prata, jag bara pep som en bortkommen och förvirrad fågelunge. Jag hade varit schizofrent psykotisk i 11 månader och jag var absolut ingenting och jag var ingen, ett förhäxat spöke med konkreta planer på suicid. I ditt kloster rådde ett en lugn och ro i vilket min själ måste ha sakta kvicknat till. Samhället är ett hungrigt odjur som äter människornas självkänsla och skräck. Din kompromisslösa kärlek och empati var en soluppgång i mitt kolsvarta vacum och jag hade endast dig. Djävulen hittade inte in emellan vårt förbund. Änglar dansade och spred glädje. För första gången på 12 år upplevde jag trygghet och frid. Min sjuka barndomsfamilj ägnade jag ingen uppmärksamhet. Det är som att vissa familjer vilar det en svart förbannelse över. Kärlek och sanning var de huvudsakliga medicinerna som gjorde mig frisk. Jag blev psykiskt frisk utan någon som helst kontakt med psykiatrin och jag tog inte någon psykofarmaka. Det var i augusti och september 1987 och jag var 22 år gammal när jag tillsammans med dig tog mig från helvetet till paradiset. Att efter denna process anpassa mig till ett normalt liv i samhället har sedan dess varit svårt. Det har varit helt omöjligt. Jag blev en poet, konstnär, filosof och en outsider av högsta rang. Vissa människor passar inte in någonstans, det är priset man måste betala. Är det värt det? Ja.