Vad fullkomligt hänsynslöst grymt livet är för så många människor. Varför kan inte livet bara vara kärlek, harmoni, ett allmänt gladlynt välmående i vilket man finge koppla av och njuta till 100 % utan störningar helt stressfritt?
Vad är det som får folk att bli totalt tokiga av ondska, nationalism och egoism när alla människor skulle kunna helt utan förbehåll och baktankar ställa upp för varandra, älska så att det riktigt sjunger i hela kroppen av välbehag?
Det kan väl inte kännas bra att hålla på att plåga och döda andra människor och förstöra hela städer? När man skulle kunna träffas, umgås och ha det så himla mysigt och bra.