BUSKMARGIT.

Hon fick inte spy, lutade handen mot väggens cement. Den kändes grå och kall, brutal.
Minnena rusade genom henne och hon var på nytt bara tonåring. Stod bakom de uppstaplade gråsuggorna, blocken var av grå cement och hon kräktes.
Den här gången däremot, skulle alla tror att hon, som nyss kommit ut från kommunhuset. Troligen bara var ett fyllo, som fått nej, på sin låneansökan om bidrag till uppehälle.
Hon fick inte kräkas, men hade rusat ut i panik. Knuffat nästan ikull. en mötande gubbe.
Svängde in på en tvärgata, medan panikångesten rev i henne. Där hon stod och klöste, den gråa obearbetade betongväggen med naglarna.

Det är höst likadant nu, som den gången då minnet berättade att hon, som då kallades för lillpigan. Jobbade på det gamla hotellet, utanför byn och hade i uppdrag att hänga flor över de nyflådda ålarna. De hängde drypande av fett på en lina bakom huset.
Där hängde de på tork i skuggan.

Stora feta drypande hängde det fem ålar. Hon hade draperat dem med floret som skydd för flugor, innan de skulle in och läggas i stekpannan i köket.
Middagens läckerhet till kvällsmålet. En läckerhet som endast serverades gästerna. Hon en vision, tyckt att det liknat en förberedelsen till ett bröllop. Med ett floret som fladdrade.
Såg allt detta som med en bruds ögon, även hon, dold bakom slöjan.
Väntande på det onämnbara.
Lustfullt vred de fettdrypande ålarna sig.
Hon såg med en längtan längtan. Fortfarande förlåtande, ryckte de I spasmer ända ända in i döden.
Kramande de feta runda kropparna. Som med livslängtan hängde, onåbara under floret.
Förlorde i nuets verklighet.

Brudarnas väg till altaret, minnet blir för starkt. Allt som hänt under sommaren gjorde att hon kräktes, kräktes så att magen vände sig ut och in. Snart skulle de fem hämtas av kockbiträdet styckas i portionsbitar sedan avnjutas med tillbehör.

Skrattande hade Skatungarna, suttit och hånfullt skränat i gårdsbjörken den gången.
Nu skrattade ingen på den här gatan. Trädlös var den kantad, med endast hus i betong-
Brutal betong.
Gjutna i löstagbara formar inte byggda med byggkloss block, som den gången, när hon bara var lillpiga. Detta var då en nymodighet, utvecklad av den tidens stadsbyggare.

Nu fick hon ta sig samman försöka att vandra den långa vägen hem, minnas allt gott som ändå hade varit under åren.
Ångest klumpen var borta verklighet var kanske bara en dröm osedd i nuet.
Den knytnävsstora klumpen som växte sig stor i hennes kropp, den gången för länge sedan. Var det kanske en förbisedd fantasi av alla minnen.
Alla budskap är inte goda, tänkte hon tog fram en näsduk ur sin väska torkade sig om munnen, trots att hon var torr om läpparna.

Tänkte att det var tur jag inte spydde.
Varför skulle jag fråga alla frågor till hjärnans difusa minnen. Gjorde det, den gången för många månader och år sedan.
Svaret var ändå givet och oföränderligt.

Vilka minnen man har, vilka tider man kan ha levat i är oviktiga.
Med drömtid kan man fixa sin egen livsera.
Skrapa ihop alla oviktiga värdelösa minnen.Tillochmed skapa ett nytt skeende i sitt liv när det sista ögonblick så småningom kommer.

Nu hade hon ändå vågat ta det svåra steget, att närma sig verkligheten.
Alla budskap är inte goda, men vi får troligen alla göra ett avslut.
Det hade blivit klarlagt med de uppgifter myndigherna hade, att troligen hade misstag blivit begångna vid millennieskiftet.
Verkligheten hade aldrig existerat.

Hon fanns inte, knske alla hennes minnen var drömda.
Detta konkreta budskapet, blev nyss levererat av en tjänsteman inom kommunen.
Det som nyss hänt, kanske inte heller är något som existerade.
Sannolikhetenen att hon fanns var låg.
Hon var ändå välkommen att fråga på nytt, när hon hade vägarna förbi kommunhuset.
Var detta verkligheten?
©Bosse 21 mars 2022
.