Han med sträv hud som på en katts tunga lägger sina armar om min rygg. Kvällen luktar syren och mina bara lår knottrar sig när han drar sig intill mig. Det blir inte varmare i hans famn. Kyssarna känns stressade och desperata. Det krafsar från en fågel i buskarna, himlen är dränkt i rött. Jag ska bara säger jag och lättar på greppet, men han är bestämd. Jag drar mig undan. Blir dragen tätare intill. Mitt ansikte är hans byte nu. Hans ögon öppnas och ser rakt in i mina. En tanke kommer till mig; jag önskar jag kunde bli våldsam. Önskar mig den våldsamheten man får på film. Den som ger kraft och rätsida på allt. I verkligheten tar den bara sönder mer.

Jag väljer inte Våldet ikväll. Istället låter jag honom fortsätta med händerna. Fast jag låter honom inte, min kropp blir mest till ett tomt kadaver i hans armar. Allt som jag kallat mitt blir till kött, blod och ben. Lungorna får svårt att dra in luft när jag försöker minnas hur det ser ut i mitt rum, men inte kan åkalla en enda detalj. När han är klar är mitt hjärta hopvirat i oändliga knutar och skråman på min höft känns som ett öppet sår.