’’den katten lever inte längre. dog för längesen.’’

melankolin är en vas på bordet i rummet där katten dog. barnen sitter i en enda cirkel. ’’ja, fast du var ju ensam då, var du inte?’’

ensam med handflatorna mot linoleumgolvet, besk smak på tungan. då katten levde var den större än din egen pappa. salarna är tysta och sträcker sig några mil bort och tystnaden ligger tung mot din bröstkorg för den har aldrig i ditt liv varit lätt. du föddes i tystnad, en grå katt blev en kortvarig ledsagare i din stökiga tillvaro. blev genomdränkta vinterskor och den kalla februarisnön mot varma lår, mot glitterkjolen i en söndervittrad spegelbild.

’’om man frågar dig lever den fortfarande, men jag vet inte.’’

du var ensam då, var du inte? du var också ubersnabb och på dina armbågar fanns ninjastjärnor så du kunde klättra på väggarna, riva upp tapeter och skapa spår som flera år senare blev för svåra att spackla igen. en natt vaknade du och fann sig själv på bakgården med ett morr djupt ner i magen, växande förändring, en sömndrucken kärleksförklaring till den grå katten. klockan tre vaknade du. klockan halv fyra markerade ni er osårbarhet i sandlådan med grenar i skakiga händer.

’’när du föddes på sjukhuset. då satt den där intill saxar och medel och bara kollade. som om det alltid varit en självklarhet.’’

större än en pappa, utbredd i sanden och i sin odödlighet. iallafall när den levde.