Under en evighetslång tid så var jag ingen
och absolut ingenting, jag var övergiven och fullständigt ignorerad, föraktad och förlöjligad. Kort sagt jag höll på att ruttna bort av en fullkomligt meningslös total ensamhet och isolering. Jag var inte Guds bästa barn men
jag hade bett alla om ursäkt och var inte värd denna utfrysning och oförsonlighet. Det gick rysningar genom själ och märg och jag var jävligt förbannad. Dessutom kom man från kronofogden och mätte ut TV:n, datorn och bilen båda mina katter hade sprungit bort, plus att min pappa hade tagit livet av sig och mamma var så pass dement att hon varken kunde minnas vare sig honom eller mig.

Samt detta krig i Ukraina som kan liknas vid Kains mord på sin bror Abel, maximal ondska.
Jag läste om Job i Bibeln och jag kände med honom i hans totala utblottelse och förtvivlan.
Tvättmaskinen hade till råga på allt gått sönder och grannarnas eviga festande hela nätterna.
Jag hade några år tidigare bränt ned en av mina värsta fienders hus vilket renderade i fyra år på kåken för grov mordbrand, men det var det sannerligen värt. Finns det något mer psykande än en telefon som aldrig ringer?
Finns det något värre än att vara människa?

En dag så ringde det då äntligen, det var en vänlig kvinna från Bonniers bokförlag som kungjorde att mitt manus skulle bli antaget
och att jag var välkommen till dem för diskussion angående omslag till boken och
en del andra formaliteter. Jag blev inte nämnvärt glad för min melankoli hade övergått till en begynnande utmattning och depression.

Jag ville inte leva längre. Min bok blev en läsar-, kritiker-, och försäljningssuccé, medan jag var inlagd på psyket under tre månader som bara är en tung dimma för mig nu. Telefonen ringde väldigt ofta när jag var på avdelningen och mycket också dessa dagar, det är alla möjliga personer som vill gratulera, kvällstidningarna, gamla vänner, gamla klasskamrater, släkt samt folk som jag inte har en aning om vilka de är.
Visst är det härligt att vara omtyckt, hyllad och populär men var befann sig alla dessa människor när jag var på botten, utslagen och slut. Att vara med på det delikata programmet

Babel var underbart men jag tror att den snälla programledaren försökte hypnotisera mig med sin trolska charm. Sen började folk le mot mig på stan och på ICA och jag kände mig älskad, sedd och förstådd för första gången på 40 år.
Boken sålde vansinnigt stort i halva världen och jag blev en välbärgad och lycklig man.
I skrivande stund så sitter jag och min älskade flickvän i vår bungalow i Thailand och smuttar på varsin drink. Vågorna rullar in och jag är så otroligt glad över att jag aldrig tog livet av mig.