Jag går lugnt och sakligt naken till den trevliga hemglassbilen medan jag flaxar med armarna och kraxar som en kråka. Kan som vanligt inte bestämma mig för vilken glass jag ska ha och går slokande hem tomhänt. I en extrem sorg och frustration så gråter jag blod i en timme och inser att jag är helt mol allena i den otäcka världen och att detta faktum känns både underbart och rent för jävligt. Jag går ofta naken uppe i city vilket roar folk men polisen är väldigt arg på mig. Just den här förbannade dagen när jag satt i ett skönt samkväm med djävulen och Gud så slogs min ytterdörr in och den otäcka nationella insatsstyrkan skrek åt mig ovänligt så kände jag äntligen en frid i sinnet över att åtminstone någon visste att jag faktiskt existerar och vill mitt allra bästa. Att bo på Hotell Häktet är ett underbart privilegium, en lyx som är få förunnat, man får god mat, fasta tider och personalen är vänlig och snällt tillmötesgående. Det blir väl Pensionat Rättspsyk den här gången också och jag får prata med min suveräna skötare Katarina och livet kan bli som vanligt igen, så som djävulen och Gud har kommit överens om att mitt jävla liv ska vara. Vi bär alla på våra kors under spott och hån upp till Goigata i Göteborg. Prästen på här på häktet gillar inte att jag är naken och kraxar som en kråka flaxande med armarna.
Han bad intensivt om att demonen ska lämna mig. Tomas Tranströmer kom och pratade en stund och vi analyserade fotbollslandslagets anfallsuppbyggnad och Fridolina Rolfös vänsterfot är kusligt träffsäker. Sen var det röka i tårtbiten på taket och jag kände att alla bitar i mitt jävla liv hade fallit på plats och jag kramades med personalen och allt var så bra.