Trygghetsnarkomanerna är lyckligt jublande neddrogade, sitter i solen och är övertygade om att deras fjuttigt normala liv är helt perfekta samt att det absolut inte finns något som kan hota deras deras euforiska allomfattande harmoni. Har man en gång blivit en utslagen människa i skitlandet Sverige så får man räkna med att det kommer att vara livet ut. Det spelar ingen som helst roll om man är en ond eller god person, är du utslagen så kommer det att förbli. Håll käften på dig din jävla dussinhora sade jag en kärring som skötte den tredje vaccineringen på Conventum på stan i vintras, hon betedde sig snäsigt, nedlåtande och muppigt mot mig. Det är inte ett dugg förvånande att det sker så mycket fysiskt våld i ett land där det psykiska våldet härjar så pass mycket, likgiltigheten, egoismen och den vedervärdigt vidriga trygghetsnarkomanin som är synonym med schizofreni, svek, livslögn och utfrysning. På mig går det ingen nöd, jag kan ligga på soffan en hel dag och skriva, läsa, se på Mästarnas mästare och gosa med mina två katter Jussi och Winston, men jag tänker på de människor som inte har någonting i sina så kallade liv och som psyksjuka hemlösa alkoholister drömmer om att få bli inlagda på helgedomen psyk avdelning 2 ett tag för att andas ut några veckor. De normalt självgoda människors fördömande blickar på A-laget vid konstverket "likkistan" på stortorget i Örebro. Jag tror att jag söker en gemenskap själv där snart. Örebro är en liten jävla snickelisnackstad full av präktighet och jantelag och jag kan inte förstå att jag fortfarande bor här efter 50 år.
Nej jag måste säga att jag föredrar att umgås med Jussi, Winston och med Gud. Högst få människor duger och håller måttet. Djupt, djupt, oerhört djupt inne i den magiska skogen växer det blått självlysande tulpaner. Jag måste ta mig dit.