Livets utstuderade och extrema eviga grymhet.
Vad har människan att sätta emot det? Barnet som dagligen utsätts för örfilar av likgiltighet och ignorans, vad kan det göra och vad blir konsekvenserna i dess liv? Ungdomarna som springer omkring och skjuter ihjäl människor, vad hade de för uppväxt, var den fylld och flödade över av kärlek, empati, stöttning, uppmuntran och beröm? Vladimir Putin, vad hade han för barndom och uppväxt? Varför har han sådana iskalla och själlösa ögon?

Vore det inte trevligt om världsläget bara vips så där kunde växla till att vara helt underbart kärleksfullt fredligt och harmoniskt? För det vore ju skönt, härligt och fantastiskt om alla människor i världen kände sig älskvärda och önskvärda, efterlängtade och lyckliga.

Lille Pär sitter på sitt rum. Han är hög på drogen XX666LOVE och han skär sig i armarna så att blodet strömmar. Han har för en stund sedan puttat ut sin gravt deprimerade och hårt berusade mamma från balkongen på 15:e våningen och han känner sig äntligen fri att gå vidare med sin jävla katastrof till uppväxt.

Hans så kallade mamma har dagligen slagit honom med ett strykjärn och försökt strypa honom med sladden. Vad är det för fel på människor och samhället, varför är allt en härva av lögner, hat, förställning och svek?

Pojken har inte varit i skolan på två år och socialen har gett upp. Det är hans fjortonde födelsedag idag och han tar av mammans stesolid och vodka och sätter på tidiga Pink Floyd på stereon. Hela havet gungar och han intalar sig att livet leker och att han är lycklig.

På den slutna ungdomsanstalten provar han för första gången heroin. Personalen är ett gäng förvirrade amatörer och chefen på
stället är pedofil. Pär ligger på sitt rum och gapskrattar åt det surrealistiska i eländet.

På radion sjunger Ted Gärdestad att himlen
är oskyldigt blå och fängelsepastorn får alltid en spritt språngande ångest när han pratar med Pär. Djävulen är i rummet med sitt suveränt blixtrande hat och pastorn springer hem till sin mamma för att få tröst och beskydd. Varför kan inte bara hela världen vara en enda stor kärleksgemenskap? Varför kan inte alla människor bara vara snälla och rara, trevliga och hjälpsamma? Varför detta djävulska kaos?