Du som skapades för att föra
en lång konversation med natten,
som sprang barfota över fälten
med månen som vakande visade
vägen. Varför står du frusen
vid vägkanten?
Förlorad i en dröm om närhet
när jag varit dig nära varje steg
på den långa stigen. Är jag, som
viskar mitt namn i gräset och
sprider mina andetag i det oändliga,
inte nog?
Du som drömmer om kyssar och
varm hud mot din, om beröring,
trots att evigheten rört vid dig sedan
ditt allra första andetag. Jag som
skapade ängar och sol, varför
räcker inte jag?