Människor i maktposition, psykiatriska läkare, psykologer, psykoterapeuter, etc, som iskallt intellektualiserar över sina patienters och klienters personliga och totala livskatastrofer.

Människor i maktposition som slätar över folks akuta krislägen för att de är så jävla rädda för sitt eget mörker, sin egen ångest, och som överger och sviker sina patienter och klienter på ett sätt som endast förvärrar allting.

Människor i maktposition som smidigt och bekvämt glider undan alla fullt befogade anklagelser och sund kritik. Patienter och klienter som blir psykotiska och tar till våld, det enda vapen och det enda språket som återstår.

Patienter och klienter som medicineras ned till den grad att de blir som väldigt bleka kopior av sig själs utan kontakter med sina känslor och därmed utestängda från det lilla sociala liv de har. Patienter som blir hålögda vandra i korridor-zombies utan något riktigt liv och som inte kan på grund av sin emotionella dysfunktion inte kan tillgodogöra sig vården.

Och läkarna i sin omnipotenta maktposition som ser på och låter dessa mänskliga katastrofer fortsätta i månader och i år.
Jag trodde att en sån hänsynslös och grym strategi från läkarna var sånt som hände på 60-,70- och 80-talen, men ack så fel jag hade.

Jag var en patient på två sjukhus för några år sedan och jag fick en hög dos antipsykotisk medicin, med följden att två år av mitt liv var två totalt förlorade år. Jag blev alltså ganska allvarligt gränspsykotisk av antipsykotisk medicin. Det var två surrealistiska år och mitt lidande var avsevärt.

Människor i maktposition som snyggt glider undan alla anklagelser och intellektualiserar kring andra människors personliga katastrofer de är de värsta makthavarna.
Var är respekten och empatin, var är den friska medmänskliga viljan. Lär man sig inte sånt på läkar-, psykolog- och psykoterapeut-linjerna?

Varför är samhället så pass egoistiskt och kallt och folk grubblar på varför det sker så mycket våld? Jag säger samhället får skörda det som det sår. Jag kan inte få tillbaka de där två hemska åren på rättspsyksavdelningarna.
Jag var inte så sjuk när jag kom till det första sjukhuset att det var nödvändigt och befogat att sätta mig på en så jävla hög dos zyprexa antipsykotisk medicin. Jag har aldrig varit en utåtagerande människa och patient som har behövts lugnas med psykofarmaka.

Människor i maktposition, psykiatriska läkare, har ett otroligt stort och tungt ansvar som vilar på deras axlar. Människors liv och psykiska hälsa vilar i era händer. Svik dem inte.