Att i en härlig euforis utradera sig själv tills det inte längre finns några som helst problem. 

Den förödande tvångsmässigt manipulativa människans frätande optimism. Hur hon helt briljant och proffsigt styr och regisserar sin omgivning med ett omnipotent överseende leende. Skulden och förtvivlan måste till varje pris förträngas och glömmas bort och hennes klingande skratt är falskt och ihåligt och det är ingen som ser igenom hennes tjusiga fasad.

Schizofren är vad hon är men hon får aldrig ett psykotiskt sammanbrott vilket helt klart är ett mysterium. Hon är sveket personifierad och en ordmaskin som älskar ord som hon rabblar utan mening och innehåll, allt för att hålla försvarsfronten hel och intakt. Hon bär på en sorg och vrede som borde spränga henne och det var tillsammans med henne som jag som barn och ungdom gick allt djupare in i den extrema sjukdomen och galenskapen på ett sätt som bara inte får hända. Jag hade verkligen inte någon att hålla i handen.

Jag hade ingen och ingenting. Pappa hade tagit livet av sig och jag satt på mitt rum som en hemmasittare och lyssnade på depressiv rockmusik, men mamma hon var så himla positiv och entusiastisk för hon hade ju Jesus i sitt underbara liv. Jag borde ha tänt eld på det jävla radhuset och fått slut på mammas narcissistiska show men jag var 18 år och helt utslagen och ihålig i huvudet. Mammas totala brist på empati och förståelse, hon var en besatt frysbox och jag utplånade mig själv för att slippa känslan av ensamhet, förtvivlan och ångest.

Naturligtvis så var min mamma sjuk men det skulle hon aldrig kunna inse och erkänna. Vårt hem var ett utstuderat dårhus.
Hennes tillgjorda skratt, hennes tillgjordhet överhuvudtaget, hennes ihålighet och hennes grundmurade känslomässiga reservation.
Att gå under psykiskt och själsligt är en maximal mardröm, att vara schizofrent psykotisk är det maximala helvetet. Konstant.

Under ett års tid var jag så superextremt sjuk, en outhärdlig evighet. Livet kan vara så grymt.
Mamma pratar i telefon och är i full gång med att manipulera, regissera, förneka och styra vilket gör henne lycklig och euforisk för det är ju hon som har full koll på läget. Själv så sitter jag på mitt rum och lyssnar på Joy division och jag stänger av, stänger av, stänger av mig själv så att jag blir så där enastående tom och euforisk. Livet är härligt men om två år kommer det fullkomliga sammanbrottet.

Naturligtvis så skulle jag ha fått tvångsvård på ett tidigt stadium men min omgivning var fast i en optimism och positivism som gjorde dem både blinda och döva. Jag gick in i galenskapen 1986 och kom inte ur den förrän 2014. Mamma är död sedan 5 år men jag misstänker att hon håller på likadant som under sitt liv och att hon kommer i mina nattliga drömmar och ska manipulera, regissera och omvända mig.

Visst jag kan förstå att min så kallade mamma var ett offer hon också för sin uppväxt och min pappas bipolära excesser, men det gör ju inte min smärta och mitt inferno mildare.