Gud är ett,
men har från Sig
skapat oss
som glömt
Honom.

När vi ser ut i världen
glömmer vi att det vi ser
är sinnets version
av tankens tolkning.

I en filtrerad
version av verkligheten
skapar vi vår egen värld
där Gud är död,

trots att det är Han
som bär oss
på sina eviga axlar;

Trots att Han
har skapat oss
mördar vi honom
med vårat inre sinne

och skapar därmed
det fysiska fängelse
vi lever i på jorden;

I motsats till Allfader
och hans bröder
som dräpte Ymer,
vars blodavåg dränkte
alla blinda bestar.

Fast vi har glömt
att solen och månen
är Hans vänliga ögon;

Att Guds vinande ande
sjunger och susar
i Urjättens åldriga hår
och det blommande
skäggiga gräset göder
våra heliga kor och får.

Allt vi ser är Gud,
men våra mänskliga sinnen
tolkar Hans eviga själ
som jordens kropp.

Om vi vänder
blicken djupt in
när vi möter
annan mans öga
ser vi Gud,

för det är Han som tittar ut
och hälsar på Sig själv
när Han möter Sin egen blick.

Detta har vi dock glömt,
för vi tror på våra små sinnen
som delar världen i sina tankar.

Men när jag ser
mig själv i annan skepnad
gå på andra sidan gatan
vinkar Guden i Oss till Sig själv.