Att sitta på akutpsyk och vänta alldeles för länge. Att sitta på akutpsyk och se dum ut. Att sitta på akutpsyk och vara en relationslös människa utan någon som helst funktion och riktning. Inget förflutet, ingen framtid och heller inget riktigt här och nu. Ett kaos som snurrar som en centrifug i huvudet och den spända väntan på att få träffa en läkare vilket är som att spela rysk roulette. Få läkare är de professionella änglar som de borde vara. Jag vet att jag är ett helgon men personalen böjer inte knä inför mig. Jag vet att det var jag som avgjorde andra världskriget men än har jag inte fått någon medalj av kungen. Det är midvinter och det snöar ymnigt men alla är sjuka och inbillar sig att det är midsommar. Jag saknar min mamma och hennes hårda bestraffningar även fast jag inte hade gjort något. Jag längtar till min säng på avdelningen, min enda fasta punkt i mitt miserabla liv. Jag längtar efter att någon ska hålla min hand och klappa mig på kinden och bevisa för mig att jag någon trots alla mina psykotiska excesser tillsammans med Björn Borg och grabbarna på Titanic.