Det var ingen som märkte när mörkret kom och tog pojken. Någon hjälp från mamma var inte att räkna med eftersom hon var en stressad och blind frysbox. Pappa var inte heller tillgänglig för han var död efter att ha tagit livet av sig. När pojken var 18 år gammal med panikångest så försökte han att begå suicid genom att köra mammas bil av vägen. Detta blev han hårt straffad för genom skam, bannor och en långvarig tystnad från en sinnessjuk omgivning, en tystnad som högg som knivar rakt in i själ och psyke. Pojken blev ännu mer gränspsykotisk men mamma skötte hushållet harmonisk och glad, euforisk och fullkomligt förträfflig. Det var ingen som lade märke till när mörkret kom och tog pojken. Alla hade fullt upp med sitt och kärleken låg i koma. Om 3 år så exploderar pojkens huvud i en fullskalig schizofren psykos. Omgivningen är chockad och förskräckt. Att det kunde gå så jävla illa det hade de ingen aning om. Helvetet har kommit och tagit pojken. I förträngningssamhället går allt planenligt efter kalkylerna och ritningarna.
Människorna är bara kuggar i ett maskineri.
Lyckliga så shoppar de till sig en stark kärlek.