När jag låg på sjukhus senast, hände det sig en del
märkliga tilldragelser där. Jag vet då rakt inte var
jag skall börja precis. En människa, en man på en
trettio år sådär kom fram till mig en dag när jag satt

och vilade benen i trädgården som finns helt nära
vilohemmet. Solen sken, det var en dag i juni och
han verkade först nog så trevlig sådär i början.
Men sedan blev han direkt verklig och jag som inte

kunde förflytta mig själv utan satt och väntade på
mina skötare, den eller de som drog gungstolen just
den dagen. Du vet en sådan där gungstol som är en
kombination av gungstol och rullstol, rullstolen

har en broms och när stolen är just bromsad
fungerar den som gungstol. I alla fall satt jag där
och dåsade väl till en smula då och då, i den relativa
skuggan under en importerad ceder. Solen flyttade

sig visserligen med tiden, men jag satt i en liten
som berså, med cederträd runt om ett hyggligt vitt
trädgårdsbord strax inom räckhåll. Det var en sådan
lugn liten vrå med litet kvitter av en fågel då och då.

Du vet, fågelsång kallas det visst och så lagom värme
och en bris som svepte genom verkligheten. Just som
jag satt där och dagdrömde så var det som om en där
skugga delvis kom att falla över min person och jag

tyckte mig höra hur någon satte sig ned i en av två
lediga stolar. Jag blundade en stund, som för att visa
att jag inte var talbar just då. Men så hördes den
andra tala, litet som sporadiskt trevande så där.

Innan rösten verkade finna 'rätt läge'. Det var en lätt
irriterande litet som gnälligt röst också. Precis som
om mannen var liten till växten och sökte hävda sig.
Förutom att han verkade komma från någonstans i

trakterna av staden Finköping. Som jag brukar ha för
vana att kalla en del större städer för. De var nog en
allesammans representanter för 'storstaden' och dess
såväl nöjen som möjliga fasor. Upplevelsen av mannen

började som en solig utflykt vid havet, med väldigt
skummande vågor slående över klipporna och ut veckla
de sig efterhand till böcker som 1984, En apelsin med
urverk samt något hämtat ur serien Kalla kårar.

Jag vet inte riktigt hur det gick till närmare, men jag
kan väl säga att det så att säga smög sig på. Just så var
det. Ett tag fick jag för mig att han bar en dold mikrofon
och såg mig diskret omkring efter någon smygfilmande

kamera. Men jag såg förstås bara den lilla lugna platsen
för en stunds kontemplation. (Jag spelar inte längre
pi ano och har även slutat skriva den sortens sånger
som var så populära att spela och sjunga på den tiden)

Kapitel två.

Då han började tala var det som att lyssna på en monolog
och mitt i talandet kom orden 'Nej, säg ingenting, bara hör
på vad jag har att säga'. Så blev det tyst en stund.
Och så började han igen.

Ni har ju fyra barn i litet olika åldrar, ni har villa, bil,
en underbar trädgård. Familj och familjeliv kort sagt.
Ni är en sorts allkonstnär som arbetar hemifrån och när
ni inte lär ut trädgårdsskötsel så skriver ni böcker och

när ni inte gör dessa saker så målar ni tavlor, skriver
musik och spelar piano. Ni är strax över 35 år och lever
ett ganska behagligt liv, nu ungefär tjugo år senare.
Ni har förstås varit med om en olycka, om ni föredrar

att kalla det skedda för en olycka. I unga år, ni kan väl
ha varit en femton år sådär, ingick ni i ett gäng busar,
som gjorde litet vad ni ville när ni ville. Men samma
sorts lättsamhet drev ni in i en affär för matvaror och

tog det ni ville och ut igen utan att den som satt i kassan
varken slog in varorna eller tog betalt. Ni var en sorts
traktens skräck helt enkelt. (Ni verkar småle åt minnet,
ja ja, det måste ha varit tider det) Så en dag, det kan ha

varit en söndag och litet framåt tresnåret sådär, så fick
ni syn på Sören och i början var det nog en lek, bara
'följa Sören' och se vad som hände. Ni hade sett gossen
förut och han var några år äldre än ni, men fullständigt

ofarlig. Dels för att ni var sju mot en och dels för att
han nog var litet egen. Han gick omkring och dagdrömde,
pratade med sig själv och en smula ombytlig i humöret.
Du var inte precis ledare i gänget, om det nu var så att

någon såg upp mot dig så var du kanske 'ledarens högra
hand' eller så. Den som fick order att börja och sedan föll
andra in ibland. Ledaren gav order, lämnade förslag och så,
men gjorde inget av själva handlingarna.

Mest såg till flocken. I alla fall så hade ni fått syn på Sören
och ingenting särskilt var nog menat att hända heller.
Men så plötsligt tappade någon av er humöret, kastade
en snabb blick på ledaren och gick fram och knuffade på

gossen. Som vanligt gick han och mumlade för sig själv
och när han blev litet lekfullt knuffad på, gick det upp för
honom att ungdomarna befanns sig något mera nära än
han noterat. Han verkade ha vetat hur nära människor

var när de var det. Sådant brukar en ju märkligt nog vet.
Människor ger ju alltid små ljud ifrån sig, prasslar med
en kasse, nyser, hostar eller morsar på någon. Det går ofta
att avgöra hur långt borta någon verkar befinna sig.

Kapitel 3.

Några moln kom att lägga sig mellan solen och resten av
himlen. Det blev några streck mindre ljust och så en stund
senare blev det ljust igen. Rösten tystnade och jag sökte
med en svepande gest som klargöra att här räckte det för

idag. Men så fort det blev ljust igen kom rösten åter.
Hur det än gick till så var det litet olika som ni i gruppen
berättade om händelsen. Ni påstod visst att ni råkat hitta
honom, litet avsides från en del hus och halvt inkilad

under ett buskage. Det var inte ni, som gjort det, som
misshandlat honom, slagit och sparkat, slutligen dragit
kniv och huggit honom i magen, bröstet, ryggen och
lämnat honom att dö av möjligt egen kraft.

Fast en av er, hade visst erkänt att ni gruppat, knuffat
och retat honom. Gruppen av poliser som fanns avsatt
att jobba med just ungdomar, isolerade er och pratade
med er på ett lätt förledande sätt kanske. Det fick vara

hur det ville med den saken. Ord stod mot ord och ingen
av er hamnade ju på 'det riktiga fängelset'. Ungdomens
synder och dråp, oplanerat våld och det ena ledde till det
andra.

Rösten tystnade en stund och så fortsatte den sedan
på ett som annat spår. Den talade om ett svunnet igår,
fast i skenet av ett idag. Så här efteråt. Nu ni sitter här,
efter olyckan och hämtar er. Ni har haft besök av skilda

delar av er familj, en del av barnen, er bättre hälft och
en del andra intet ont anande människor. Du vet, de som
låtsas att oavsett var de står och vad de har, så har de i
alla fall 'rent mjöl i påsen', som någon fjant visst någon

gång så som uttryckt sig. Kort sagt, ni var unga, ni blev
irriterade, ni bankade skiten ur honom och han dog.
Men i nutid, vid frukostbordet eller någon sen kväll
framför en tänd kakelugn och med teven avstängd

eftersom strömmen gick för någon halvtimme sedan.
Berättar ni då stolt för medlemmarna av familjen om
hur det kunde vara när ni själv var ung, kanske uttråkad
och 'gjorde trakten osäker'. Den som befinner sig så långt

bortom tid och rum, i ett som annat land i en annan tid,
kanske rent av som 'på en annan planet'. Ni skall få veta
en hemlighet. I natt drömde jag något jag aldrig drömt
förut. Jag drömde att det var höst, att alla löv fallit.