Hjärtat som bankar så infernaliskt hårt och fort i bröstet utan någon anledning. Livet är ett straff för någonting jävligt dumt som jag har gjort i ett tidigare liv tänker hon eller snarare känner hon. Mitt liv är bara en oändlig serie av fiaskon och tillkortakommanden och ångesten är en skärbrännare genom hela min pinsamma existens. Hela min uppväxt var ett konstant och synnerligen surrealistiskt dårhus. Pappa våldtog mig 78 gånger och efter varje gång så fick jag ett rejält kok stryk av mamma medan de lyssnade på Wagners operor på full volym.
Till slut så brände jag ned huset och det var underbart att höra deras dödsvrål. Jag blev fosterhemsplacerad i en frikyrklig familj som visade vara ganska dysfunktionell som att de trodde att det var på 1800-talet, puritansk och livsförnekande men det var inga som helst problem för mig att förföra både pappan och deras äldste son. Det slutade med att vi hela familjen satt i bastun och tände på med LSD och lyssnade på Jimi Hendrix och Janis Joplin.
Jag förklarade för dem att Jesus var den första hippien och att djävulen styrde deras jävla kyrka. Socialen kom på besök när vi dansade nakna i trädgården och jag blev naturligtvis omplacerad, den här gången hos ett äldre lite efterblivet par men som var snälla trodde jag.
De band mig och placerade mig i en mörk och fuktig skrubb i källaren. De spelade Stravinskij våroffer och sa att de skulle offra mig till solguden Ra. Jag lyckades förföra gubbfan som jag band tillsammans med hans ohyggliga fru och så tände jag eld på huset. Denna gång blev det sluten ungdomsvård i 3 år men det var himla bra för där fick jag tillgång till alla möjliga sorters droger och vi hade high life hela veckan tillsammans med personalen tills hela partyt avslöjades. Så där har hela mitt jävla liv varit med droger, psykopater, våldtäktsmän och ett fullkomligt gränslöst liv. Men det var kul i alla fall emellanåt. 4 barn har tagits ifrån mig och nu sitter jag i en förort med sjukersättning och alla vänner är antingen galna eller döda. Själv lider jag av ett allvarligt posttraumatiskt psykosomatiskt trötthetssyndrom som suger all lust att fortsätta att försöka leva. Jag tror att jag ska cykla ned till tågspåret någon natt och göra slut på den här tragiska komedin.
För sådana som mig finns inga vägar in i samhällsgemenskapen igen. Jag har inget material att bygga ett liv med. Mina barn vill inte ha kontakt. Jag har ingenting förutom TV och internet. Att sätta mig med A-laget nere på torget lockar inte. Jag läser Dostojevskij för jag är inte dum i huvudet. Jag har alltid varit ganska intelligent och klarsynt. Jag bär på en stark längtan efter att både ge och få kärlek.
Men nu orkar jag längre, för jag är slutkörd.