Jag har för mig att det
var vid 7-snåret, när jag
fyllde 7, som jag slutade
att verkligen fatta saker.
Jag satt mest på mitt
rum och byggde lego,
lyssnade på blommig
falukorv samt varvade
detta med tintin och
massor med andra
serietidningar.
Vuxenvärlden var mig
totalt obegriplig för
mamma och pappa
hade separerat och min
storebror hatade pappa
som pesten och min
storasysrer behandlade
riktigt illa och jag kunde
förstå någonting av detta
kaos så jag atängde in mig
i en garderob och låtsades
att jag var någon helt annan
i en snäll och skötsam familj.
Åren har gått och jag är 57 nu
och jag kan inte påstå att jag
verkligen fattar någonting mer
nu än när jag var 7 år gammal.
Jag vet att himlen är blå och
att jag sitter i min soffa och
att det är juni och om 3 månader
så kommer den älskade hösten
då jag kan riktigt grotta in mig
i den ensamhet som har förföljt
mig sen 1972. Tala med era barn
så att de slipper bli eviga solitärer
som tar sin tillflykt in i poesins
blommande labyrinter av himmel
och helvete. Skaffa överhuvudtaget
inte några barn för de blir bara
förstörda av detta samhälle, för
att inte tala om världen. Skaffa
katter istället eller bygg ett sandslott.