”Jag tror jag såg en stenknäck!”

Orden möter mig
när jag gått ner för att fixa frukost

Hon ser lite härjad ut;
säger att det är kallt ute, blåsigt

Vi ska ut på en sexmilaträning
på landsvägscyklarna
fram på förmiddagen,
längs väg 356 mot Morjärv

Vi lyssnar på steknäcken
på hennes smartphone:
Inte den okända fågel jag hörde
igår kväll

Centralfläkten står på

Den avger ett susande, brusande bakgrundsljud

Mygg och knott är besvärliga,
och centralfläkten verkar lindra plågan något

Döden förefaller inte så skrämmande längre

Jag är sjuttiotre; beter mig som trettio,
vid full vigör,
men jag skulle kunna skära ut ett antal snitt
ur dagen;
rektangulära
som anteckningsbokens sidor,
med ord och visor,
och hänga upp som speglar eller segel;
låta mig seglas
ut ur det förevarande
på min spegelbild
i ett om och kring;
en viktlöshet på synranden,
glittrande av speglingar
och oförutsett, insektslikt;
blänkande skalbaggar
och fjärilars uppflog
i Inger Christensens Sommarfugledal,
i Mumindalen
och i Kuopervagge,
långt bortom snåla beskedligheter
och illgångna förnuft