(Läs hela texten, bara om du absolut måste, du tvingar dig väl inte till handling eller i alla fall tanken på sådana äventyr, av tvång och tvingande skäl?)

Acceptansen är intressant och den gör det möjligt och öppet för diskussion.
Jag tvingas, med ena armen i tvång bakom ryggen, teoretiskt sett.

Jag måste acceptera existensen av menanden, gliringar, våld, anfallskrig, inbördeskrig, folkmord och våldtäkter, som existerande faktorer.

Samtidigt som jag är av en annan och rätt personlig åsikt.

Ett exempel på teoretisk tveksamhet är rasism.
Finns den så är vi alla rasister, eftersom vi alla tillhör olika raser och 'läger inom teorier'.
Det vill säga inom politik, krig, religion och så vidare.
Om det å andra sidan inte existerar raser, utöver människorasen, till skillnad från djur, vattenlevande eller inte eller amfibier, fåglar och så vidare.

Om det inte existerar raser, vem kan då kalla sig rasist?
Å andra sidan behöver inte allt ses i 'antingen eller'.

Eftersom det uppenbart finns människor som 'åtminstone i nuet', uppfattar sig tillhöra något för eller emot.

Men acceptansen bjuder en människa som kanske annars skulle finna sig vara 'utrotningshotad', av rent praktiska skäl väljer att tvingas acceptera att det finns människor som inte tycker 'likadant'.

När ett du möter ett jag och upptäcker att ni är olika, vilket ni troligen är på en del områden, så uppstår automatiskt acceptans, 'undantag från regler' om du så vill.

I teorin är vi alla lika, i praktiken är vi alla olika.
I teorins landskap går det att röra sig fritt.
I praktiken gäller det att anpassa sig eller 'dö'.

Den som befinner sig i ett 'där' måste anpassa sig i och till att vara 'där'. Egentligen tycker jag så eller så.
Eller gör jag det?

Jag kan ju 'få nya ögon att se med'.
Det vill säga andra perspektiv än jag hade förut.

Jag kanske vill 'tillhöra' en sorts gruppering först och sedan 'bryta mig ur den' och möjligen vara 'fri' eller ingå förbund med något annat 'läger'.

Politik, är det många nog som säger sig inte vilja syssla med.
Samtidigt rör det många saker och en del människor hävdar nog så ofta att politik är precis allting.

Det märkliga är att i en viss typ av diskussionsgrupp, exempelvis en styrelse, kan ett 'jag' vara 'emot' ett förslag och samtidigt tvingas acceptera att det eller de förslag som blir rådande och 'går igenom', är emot ens egna känslor och tankar.

En del grupperingar vill tillåta existensen av en företeelse, bara till en viss gräns.
Själv är jag för total... eller är jag?

Tänk om jag vore 'övertygad' om att något eller någon måste bort, och sedan själv blev just en av de där som 'måste bort'?

I alla fall ur synhåll för min egen åsyn.
Acceptans alltså.
Jag inser att någon måste 'sitta i fängelse',
bara jag själv slipper det.

Du ser inte på dig själv som 'gammal',
eftersom det finns någon som är äldre.

Du är inte ens gammal när du är 25,
trots att människor som just fyllt tio år,
nog ser på dig som varande i 'det främmande landet',
i att vara vuxen och därför bortom
den personens 'fattningsförmåga'.

Du är kanske äldre, än exempelvis igår.
Men gammal nog för att... det blir du kanske aldrig.

Någon längtar efter att nå 'ända fram',
men sedan kommer nya mål att nå fram till
och den som har adress dödens eviga landskap,
kan inte nås på andra sätt än rent teoretiska, längre.

Du kan till och med ibland påstå att du inte har fördomar,
men samtidigt är ju fördomar mest bara att 'döma före'
vi vet möjligt bättre, och det gör ju alla.