Orörlig rusar samtiden
ur det knappa nuets flagande spånor

Medvetandet piskas ursinnigt genom oåterkalleligheten

Kronologin flödar friktionsfritt omkring mig,
stryker hudkostymen läskpapperstätt,
elastisk mot ögonens spärrade höljen,
i vidgande vågor bakom mig,
som solvinden om Jorden
eller svallet efter en gaffelriggad skonert
i utskärgårdens sensommar

Tankarna hackar och splittras,
åtgångna i migränaurans trolldom,
namn och begrepp undansjunkna
i lätt panik,
när jag ligger kvar, avidentifierad
i min egen närhet, i ett svindlande så när som;
slår upp en anteckningsbok
och söker kallsvettig efter barnbarnens och hästarnas namn,
som till en början gör mig osäker,
men efterhand börjar låta ganska naturliga ur talorganen,
tills såväl barnbarn som hästar, ungdomsvänner och grannbyar
sköljer tillbaka i mitt gradvis återbördade minne,
på glänt efter att ha legat på vänt
i en vidgad utsikt som tilltar ur utsiktslösheten,
trots att något slags något ännu skymmer
själsförmögenheternas ytterområden,
ur vars tunna overklighet en lätt huvudvärk strax stiger
som ånga ur industriernas spillvatten – och bådar gott,
trots att vanans makt döljer ett ständigt nödläge;
priset för tankeförmåga
och vinglande staplar av abstraktionsnivåer
långt bortom benstrukturer och vävnader

Jag svävar tills vidare tung
mellan kropp och tanke,
jordigt uppluckrad, ojämnt utspridd,
fait accompliiskt fångstarmad,
ännu livsbenägen
- men realistiskt sett klafsande
ner i körrgårns lakvatten
med några klatschiga formuleringar
och en tillräcklig pension, månadsvis lyft,
tills nadastöten öppnar the great big ingenting
för den ut-orkade

Det kanske är den 26 juli 2022,
och den ryckiga tanken rör sig insektslik
på medvetandets ytspänning