Torre och Moses
är två andar
som rör sig därute
i natten,
nästan omärkligt fluorescerande
i stjärnljusets kyla,
förmärkta endast som osäkra iakttagelser
i ögonvråns perifera gissningar

Det de tänker hörs inte,
i tiden som är en tänkt kub
utan sidor;
alla ljud samlade
i hovarnas oberäkneliga masande
genom hagarna,
koncentrerat och lugnt,
lämnande världar efter sig;
bortvända existensberättiganden
och människor
som långt senare ska vakna och tänka

Utan hästarna
vore natten obeväpnad

Nu står den djup
under rymdens höga väggar av svärta
och stjärnor,
medan hästarnas långsamma rörelser
bildar urkultsformler
i mörkrets alla faser,
saktmodigt besvärjande
när traktens människor ligger
frikopplade
i det cirkadiska svallet,
ögonlocken fällda över själens speglar
som försvarslösa fåglars vingar
inne i granbeståndens tunga sömn,

och Orion är en svag reflex
i midnattshästens öga,
vakande
över de sovande människovarelsernas
djupsömnspassager