Jag knäppte västen
och tog på mig kavajen
de svarta skorna blänkte

När jag steg in i kyrkan var det tomt
inte en människa syntes till
men kistan stod där

Jag gick fram och läste
jo det var rätt , Lars Johansson
jag visste att han
hade få vänner

Satte mig ner
prästen kom fram
hade han ingen släkt
eller vänner förutom du
frågade han ?

Jag tittade på honom
låt oss be en kort bön
det räcker

Jag var klasskamrat med Lasse. Han satt bakom mig och retades genom att sticka sin penna i min nacke.
Jag blev mer och mer förbannad och planerade att göra upp med honom på rasten men det bliv inte av. När jag kom hem såg mamma att jag hade märken efter en kulspetspenna på kragen och nacken. ”Vad är det” frågade hon. ”Det är Lasse han sitter bakom mig jag skall klå upp honom i morgon sade jag.” Mamma blev förskräckt, ”nej det får du inte jag ringer till din klassföreståndare.”

Nästa dag på första lektionen gick vår klassföreståndare som vi hade i kristendom runt bland bänkarna när vi satt och skrev. Han var lång och smal och hade ett fromt leende. Vi kallade honom för smil Jesus. ”Vad är det där”sade han och pekade på min nacke, jag pekade bakåt på Lasse. ”Vad håller du på med” sade han till Lasse ”det blir anmärkning”. Jag ringer din mamma i morgon”. Anmärkning betydde inte så mycket men telefonsamtal var oroväckande.
På rasten gick jag fram och knuffade till Lasse, ”nu hade du en jävla tur jag hade tänkt klå upp dig.” Vi var nog jämnstarka så det hade blivit en riktig fight.
Det var min första riktiga kontakt med honom.
Nästa dag kom han fram till mig, ”hänger du med till muren din fegis”. Jag hade hört talas om muren men visste inte riktigt vad det innebar men hade förstått att det var något läskigt. ”Visst” sade jag karskt.
På lunch rasten kom Lasse och en kompis till honom, Affe, som gick i en klass över oss, fram och knuffade till mig.
”Hänger du med din fegis.” Affe var stor och stark och tittade nedlåtande på mig.
”Klart”,sade jag.

Vi gick upp för en backe och kom fram till några hyreshus. De låg på en höjd och en mur skilde husen från en dunge med träd nedanför. Det gick att klättra upp på muren från andra hållet. Vi klättrade upp och balanserade på muren, ju längre vi gick desto högre från marken nedanför var det. Till sist var trädtopparna i höjd med muren.
Det var läskigt men jag hade klättrat på berg tidigare och var ganska van.
”Ha ha” sade jag ”det här är ju en baggis.”
Lasse stannade och pekade på ett träd som växte en bit från muren. ”Hoppa över till trädet där din fegis” sade han och pekade.
Jag tittade förskräckt, det var flera meter till trädet. ”Hoppa då din fegis” sade bägge.
”Jag hoppar bara om någon av er hoppar först” skrek jag och började darra i hela kroppen.
De skrattade åt mig, ”vi visste att du var en fegis vi kan hjälpa dig ner om du vill” sade Affe och kom oroväckande nära mig. Nu började jag bli riktigt rädd.
”Det är ni som är riktiga fegisar” skrek jag ”som inte vågar hoppa.”
Plötsligt tog Lasse ett jättehopp och nådde precis fram till trädet och hasade ner till marken.
Jag förstod att jag inte kunde komma undan. Affe stod och hånflinade.
Jag tog mod till mig och ställde mig så nära kanten som möjligt och hoppade, fick nätt och jämt tag på en gren. Den höll som tur var.
Jag hasade ner till marken där stod Lasse, ”snyggt grabben” sade han och dunkade mig på ryggen.
Plötsligt hördes ett brak. Affe hade hoppat missat en gren men lyckats få tag på en under. Den hade brutits av och han föll genom flera grenar, det dämpade som tur var fallet till marken.
Vi rusade fram, han reste sig långsamt upp, blödde i ansiktet och på ena armen.
”Fan jag slant vid hoppet” sade han. Han rörde på armar och ben, inget brutet. Vi gick fram och dunkade honom i ryggen ”häftigt Affe häftigt Affe.”
Efter den dagen var jag bästa kompis med Lasse och ryktet om murtestet spred sig i skolan. Efter detta var vi oskiljaktiga. Lasse visade sig ha oanade kvaliteter.
Det började med att vi snattade godis.