Stjärnorna
står i natten och rasslar

Förfäderna hinner ifatt

Din död blir lika slutlig
som en drottnings,
men utan dess ekon

Ditt liv var ett krampaktigt stryptag,
din död blir ett drag efter andan

Du levde ett snålt promilleliv,
kringränd som en renkalv på skilje

Din begränsnings begabbelse
har oändlighetens puls

Du lät dig motståndslöst dråpslås,
norrmalmstorgsyndromeras bortom allt vett

Aldrig klädde du dig i dig själv,
nerpackad lämnade du din talang

Du har svikit alla du kunnat,
rundat ditt människonamn

Alltid följde kvällen på sin dag,
och alla nätter låg lösa

Inget behövde du kedja,
för inget sökte komma loss

I ditt sällskap
blev den fegaste usling en dådkraftig hjälte

Du hukade djupt i mörkret,
aldrig krävde du ljusets jubel

Trött är tystnaden
på dina uteblivna flämtanden

Tom är rymden
på skratt och gråt

I dina åtlydanden kvävs föreskrifterna
syrelösa

Livet lämnar du snyggt och rent,
struket, sträckt
och doftande av såpa