”Hörre’du, hör här!” – sa trädet till ett lågt hängande
skrumpet och övermoget, ofallet körsbär.
”Du föll inte, du är här kvar. Vad har du att säga till ditt försvar?”
Utfrågade trädet sitt bär
Förundrad och med tydlig osäkerhet
Bäret till trädet sade:
”Du pratar om mig, som om… du och jag, som om…”
Stapplande ord som inte riktigt ville ut
Frusna av förvirring, kring frågans natur

Trädet fnyste, men sa sedan varsamt:
”Lugn mitt barn, ta din tid – jag vill bara förklaringen ha”
Bäret samlade sig snart, reste sig upp och sa:
”… jag menar, du säger du och jag, men jag förstår inte. Det du kallar mig
som separerat från dig, och denna splittring du gör
är främmande för mig.
Jag känner mig, som du, och du i ett med mig
Enad i essens under ytlig indelning”. Detta bäret sa.

Trädet kliade en myr-befäst del av sin bark, med en extra töjbar gren
Tänkande uttryck i tystnad stammen stod
Lätt vind mot dess kronas sydliga kind
Plötsligt ruskades varsamt alla grenar av omtänksamhet
Känslan att känna hela dess helhet
Barken fick nyvunnen kraft och med myrorna slöt fred
Med insikt och uppenbarelse, trädet ödmjukt inåt
till sig själv, men också till bäret
fast nu från insidan
där bäret och trädet
var förenade i ett
utan lösgjorda delar
Bara en djup känsla i trädets mitt
Upplevd sanning i direkthet
Ingen spekulation om något indirekt
Ingen osäkerhet
Sanningsupplevelse i totalitet

Efter en stund av upplevelsen i denna nyfunna dimension
Kom en tanke tillbaka, en som hade kraft
Att tillika ord klyva och splittra
Fast utan att röra en mun
Men tanken var intressant, tänkte trädet igen och igen
Till slut klev det ur det enade, och frågade det bär
som med några få ord, en regnig höstdag
förändrade trädets upplevda värld

”Hur kommer det sig att du, eller vi, eller vad jag nu ska säga med ord vad vi är, att du -
ett lågt hängande och övermoget körsbär
Får mig, eller oss, eller … du vet … att förstå utan ord
Och hur förstod du, vem hjälpte dig? Du har
hela ditt liv varit här, och aldrig jag hört något annat bär viska
om saker som dessa – de du veta och lära?”

Körsbäret dinglade lite extra fram och tillbaka, och samtidigt sa:
”De som mig se, som en ting separat, utan att se
det tydliga band som binder oss samman
som håller mig här, enad med vår värld.
Det var aldrig någon tanke som kom
hur något vore annat, bokstavligen sitter vi ihop.

Allt det här, med
separering, ett blir till två som blir till de tiotusen ting
Istället jag bara var, bara fanns.
Beskådade allt runt om kring
Som en fantastisk dans.”

Trädet och bäret var nu inte längre
I en dimension av separation
Rötterna, som tidigare sov, sträckte också på sig
Djupt ner i sin mörka jord
Kände dess omsvepande värme
Som uppåt stammen for
Till varje yttersta gren
Känslan av att tillhöra
I djupet - varandra
Rötter, träd och bär
Vi alla växer från något
Om bara vi ser
Att indelning och klyvning
Är det vi som gör