Ursula hade en gång en sådan dröm.
Den var så verklig samt detaljerad och
bara hoppade hit och dit, som drömmar
ofta har en tendens att göra.

Hon berättade den för mig i en dröm.
Som jag hade nu i morse och där hon just
skulle till att säja varför och vad, sedan ringde
du och fick just veta det där

jag berättade då för dig. Ursula befann sig
på en gata i stan, det kan ha varit påfarten
till Västerbron, där vid Hornstull. Bron där
ett JAS-plan en gång satte

spinn på dagen. I alla fall så kom hon på
att hon hade glömt sina glasögon. Hon vände
sig om och började gå mot en ganska så tom
gata och sjönk ned på knä.

Ifrån den ställningen, stående på ett knä
hämtade hon kraft att starta sin flykt från
Heleneborgsgatan, du vet den som går förbi
parken med de tvenne kyrktornen.

I alla fall så flög hon till en väns lägenhet
belägen vid Hornsgatan där den kommer fram
till Zinken. In genom ett på vid gavel stående
fönster på fjärde våningen.

Kanske att det stod på vädring, vem kan väl
berätta om den saken. I vilket fall kom hon på
att det var en himla trängsel där på Västerbron,
så när hon flög ut igen

for hon iväg och hamnade på Kungsgatan, som
var hyggligt folktom vid den här tiden. Alla som
kunde var väl borta och tittade på 'någonting annat'.
Hon landade och tog till

apostlahästarna, ned till Birger Jarlsgatan, ned
mot Stureplan till och så vidare förbi station
Östermalmstorg samt ut mot Nybroviken och
parken där den stora

restaurangen brukade hålla öppet. Sedan som
stolpade hon åstad till en högre belägen plats och
ställde sig att vänta på löpare. Där stod det redan
rätt packat med människor

och hon fick en fråga från en människa om vad det
var hon spanade så efter. Varpå hon behagade kläcka
ur sig något om att det väl var lördag och den där
litet större tävlingen Stockholm Marathon?

Samt fick till svar att klungan med de mest intressanta
löparna sprungit förbi för en kvart sedan. Men fick då
till svar, hör och häpna, att det var sin bror hon lät sina
korpögon spana så för.

Hon var med i korpen och där i laget hade hennes
skarpa blick för spelet låtit tala om sig. I den brukade
gälla att hålla ögonen på bollen samt låta bollen ofta
nog 'få göra jobbet'.