När det kommer till Karina, så har hon saker
en smula för sig. Ofta när hon så har lust, gör
hon sig i det närmaste osynlig. Eftersom jag
själv så sällan befinner mig 'där', när hon leker

'inföding'. Så får jag bara höra om det i glimtar
och får söka pussla ihop informationen till något
slags helt. I alla fall så skall hon ha gått in under
en gran, för att det började som regna i skogen.

Hon gillar regn, det vill säga att kunna se och
höra det. Bara inte att behöva befinna sig i det.
Men det föll som från skyn i ett rejält pisk. En
rotblöta som bara föll och blåste. I flera timmar

säkert, du vet som i den där stormen '69, som
farbror Anton talar om ännu. När det gick att
ta sig framåt ibland, men mera bakåt. Så fast
han gått ut för att göra det där han gjorde när

han lämnade huset för att gå in i skogen eller
ut på vägen. Så var det så gott som lugnt först
och så plötsligt bara, friskade vinden i. Så bara
ökade den på och vips var han hemma vid den

stugan igen bara någon timme sedan han som
lämnat den. Som tur är brukar han lämna den
stängd efter sig. Karina gömde sig alltså bara
för regnets ihärdiga fall och piskande. Sedan

upphörde det sakta och vinden möjnade en
smula. Men någon sol bröt ändå inte fram. Det
var inte direkt mörkt ute, men inte precis som
'mitt på dagen heller'. Det var en dag i slutet av

juni det året. Så fick hon höra en del ljud hon
inte riktigt kunde placera. Det lät ungefär som
om någon kom, stannandes till, lyssnande. Hur
man nu kan veta det, om människan som åstad-

kom det inte syns till. Fast det går ju att gissa sig
till det förstås. Det där var det enda som hördes.
Inte precis som ljudlösa steg, det här var ju ändå
en skog och i en sådan brukar det finnas en del

'hinder i vägen' för den som söker vinna en tävling
i orientering. Den utan fripassagerare, sällskap eller
ens något pris. Efter att ha nog säkert rekognoscerat
omgivningarna samt konstaterat att 'ingen var där',

utan trolltyg, oknytt och en eller annan osynlig Karin
förstås. Men hon tycktes inte som räknas i det här
fallet. Ljudet av försiktiga steg avlägsnade sig, kvistar,
grenar, löv och annat som prasslar och ger distinkta

ljud ifrån sig, dessa prasslade något mera på återvägen.
Efter en 'bra stund' (akademiska tidrymder är då där
oberäkneliga) då återkom en del av ljuden. Stegen
verkade om möjligt än mera försiktiga och upphörde

då och då, för att sedan återtas. De verkade på något
vis tyngre nu, även om de verkade försiktiga, så var
de även mindre hörbara å ena sidan. Å andra sidan
föreföll de något mer skuldtyngda. Något verkade

placeras med viss svårighet på marken. Sedan av-
lägsnade sig stegen igen. Karin hade nu hukat sig,
fann det troligen besvärligt att bara stå på fläcken.
Hon hade trampat runt litet redan första gången

stegen avlägsnat sig. Av någon anledning verkade
Karina tro på någon sorts utveckling av händel-
sernas själv epicentrum. Så hon började inte plocka
bär, svamp eller kvistar i skogen. Utan avvaktade

mest, ifall det skulle börja blåsa och regna igen?
Ungefär nitton minuter och trettiotvå sekunder
senare, började det höras en sorts lufsande gång
ungefär samma väg som förut. Antagligen visste

skogens som mulle blott något litet om kondition.
Kvinnan, ty det skulle visa sig vara en kvinna i
medelåldern (Vem har kommit fram till att någon-
stans mellan fyrtio och femtiofem är just medel-

åldern?) stannade till, verkade söka efter något och
så hördes plötsligt ett slags grävande ljud. Det då
verkade litet planlöst först. Sedan hördes ljudet av
en 'finkalibrig' hobbysåg. Antagligen för att ta sig

genom uppstickande rötter med. Det är tydligt att
någon som gräver en grop för andra, har en del att
tänka på, redan då det kommit till plats markerad
med ett kryss på kartan. Karina kom på sig själv

med att halvt och halvt medvetet lägga små fragment
av minnesbilder, hörselminnen och känslor på minnet,
den del av hjärnan som 'lägger så gärna saker som i en
slags Pandoras ask'. I alla fall så dolde hon sig säkert

fortfarande. Kände nog på sig att 'det kanske inte var
läge' att ge sig till känna, som för att ingå förbund med
en hemlig vän. Den hemliga vännen ömsom grävde,
pustade ut, sågade, vilade sig, grävde och stod i, en

'bra stund'. Sedan hördes bara några ljud av vilans pust
och stön. Efter ytterligare arton minuter och fjorton
sekunder... lät det precis som om fyra svarta plast-
säckar av varierande tyngd, utseende och innehåll

lämpades ned i gropen. Sedan lät det som om någon-
ting blandades till i en medförd hink. Gips, cement,
lera? Så hördes ett ljud som påminde om att peppra
säckarna med pulvriserat peppar. Det lät en bra stund

av det där lågintensiva preparerande klippandet i påsar,
hälla, hälla, pyssla, pyssla, hälla, hälla. Så var det tyst
en stund och någon verkade som pytsas ned (gips,
cement, lera?). Så tystnad igen, nåja, en relativ tystnad.

Skogens 'alla ljud' kunde förstås höras då och då. Ljud
av vind, fåglar, smådjur och liknande. Bara inga ljud
av människor, hundar eller brunbjörn, vildsvin, mass-
mördare et cetera. Karina lyssnade i och för sig, men

eftersom kvinnan inte hade sällskap av en enda hund,
röjdes hennes position inte heller denna gång. Dagen
led mot afton, ändå var det 'ljust som mitt på dagen',
bara att molnen skymde solen ännu. För allt vad hon

visste kunde molntaket sträcka sig ned till halva Frank-
rike eller så. Efter någon timmes tid, hördes skyfflande
av jord, grenar, kvistar, löv samt rötter skyfflas ned
och omkring. Gropen gjordes inte platt som ovansidan

på ett matsalsbord. Utan det var tydligen nog med att
marken såg precis så kuperad och ostädad ut som den
varit förut. Troligen innan någon fått för sig att gräva
där och gömma en märklig samt så spänande skatt.


Slut på del ett av berättelse om Karina.