Samhället är i ett
upplösningstillstånd.
Barn och ungdomar
förvandlas till fascister.
De små och svaga
mobbas ned i källaren.
50 skjutningar i år.
Stressen gör människor
till själlösa zombies.
Det här är den värsta tiden.
Jag försöker få lugn och
ro men det går inte.
Vaknar på natten
och kräks häftigt.
Vad är poängen
med att må dåligt?
Klimatförändringarna
känns i kropp och själ.
Jag befinner mig känslomässigt
vid fronterna i Ukraina och i
länderna där folk
dör av näringsbrist,
medan jag helt självklart
plockar ned mat i
varukorgen på Willys,
som att jag skulle vara
en utvald och helgonförklarad
hjälte som alltid ska prioriteras.
Jag kräks häftigt på nätterna
som konsekvens av gamla
supertrauman som aldrig läker.
Putin sitter och snackar strunt
i Kreml, en psykopat som
borde sitta inspärrad.
Jag tänker på alla dessa
barn som inte har några
riktiga föräldrar och på att
BUP är knökfullt och
kärleken som går
mot sin undergång och
på att 1200 människor
tar livet av sig
i Sverige varje år och
vad kan jag göra åt det?
Min katt Winston sörjer
sina bortlämnade
ungar alldeles tröstlöst.
Jag tänder en cigarett
och sneglar mot framtiden.