På gatan en vacker dag i juni jag mötte en ung grabb som såg ut att vilja mig något. Jag stannade upp i mitt gående i solens varma sken, det var inte för kvavt att andas, eftersom det bara var precis i början av månaden. Då jag stannade, så stannade han. Han verkade inte vilja tala först, så jag inledde med ett skratt, varpå han genast frågade ett ilsket...
- Skrattar du åt mig, din fula jävel?
Jag kände mig mera död än levande. Som jag läst i en bok att någon skall ha känt sig efter att lekt flyttgubbe.
- Jag skrattar åt att jag fick för mig att jag kunde flytta utan att känna av det sedan. Kånka och bära, du vet.
- Så du har jobbat en hel dag alltså?
- Ja, jag kan verkligen... ...dra åt helvete. (Jag sa det med en liten paus emellan, för jag kunde inte låta bli att se vad det skulle få för effekt. Det gjorde sin verkan, grabben fick för sig något)
- Menar du mig, vad? Menar du mig?
- Vad då, om vem då?
- Menar du att jag är i vägen kanske?
- Gosse, är du snarstucken idag?
- Du skall inte be andra dra åt helvete!
- Du vill ha en upprepning?
- Vad fan menar du?
- Jag kan dra åt helvete!
Här uppstod det en sorts paus. Den fylldes med misstro, hans misstro, inte min.
Luften verkade verkligen ha blivit varmare. Jag kom att tänka på doften av hallon. Som du vet, kan det lukta skogsbrand mitt ibland hus ibland. Lukten av brinnande trä. Hur det nu kommer sig. Vet inte precis varför.
- Vad sade du, att du sade, sade du?
- Stammar du därifrån?
- Va?
- Har du sovit med knasluvan på? Jag har inte tid med dig mera.
Jag måste dra åt helvete.
Ja och så bara gick jag sedan. Åt torget till, du vet där bussen går och där några butiker är som ditkastade. Jag var fullt upptagen med att göra ingenting särskilt.





o