En lastbil är hård. Ett barn är mjukt. En lastbilschaufför ska inte köra om en stillastående buss i full fart. Ett barn ska inte slita sig från sin storasysters hand och kika ut framför bussen. Men det gjorde du Håkan min älskade storebror och pang så körde lastbilen på dig. Du hade bara några timmar kvar att leva sen avled du på sjukhuset medan din mamma och pappa vakade hos dig. Du blev 6,5 år gammal och jag var 2,5 år. Idag nu på eftermiddagen är det 55 år sedan detta supertrauma inträffade och vårt hem var naturligtvis ett surrealistiskt kaos av sorg
och förtvivlan. Mitt i alltihop var jag och försökte begripa vad som pågick. Pappa skrek och mamma grät. De fyra storasyskonen befann sig i chock och naturligtvis skulle vi ha behövt någon form av stöd och hjälp från samhället men sånt var väl inte uppfunnet. Det sörjdes en kort tid sedan bestämde pappa att vi inte skulle prata om Håkan mer och fotografier på honom plockades bort och så var det helt enkelt bra med det punkt slut. Håkan raderades från familjens minne. Det var som om han aldrig hade existerat. Först så dog han sedan blev han censurerad. För några år sedan så hade jag en dröm. Håkan och jag var i ett stort rum och han stod i den ena änden och jag satt i den andra änden. Håkan trippade på tå fram mot mig med illmarigt busigt leende och så slängde han sig i min famn. Jag var vuxen och han kanske sex år gammal och vi satt och gosade en lång stund. Det är mitt främsta minne av Håkan min storebror som blev påkörd av en lastbil den där förbannade eftermiddagen den 1 november 1967.