Människorna är svavelgula i ansiktet av alla måsten och en stress som får alarmen att dåna men det är det ingen som hör för man håller på att tända på med shopping och nätcasinot och alkohol och mat och TV och internet och stänga in sig i en säker puppa tillsammans med familjen som är en slags härlig sekt i vilket livet är regisserat av en osynlig regissör, allt är förutbestämt och
givet i en teaterföreställning som ingen innerst inne vill deltaga i och Anita blir alltid för full och bråkar med pappa om politik och lägger en sprutspya rakt över bordet och god fucking jävla jul och livet känns som en alldeles för trång kostym, man kan inte andas och alla är svavelgula i ansiktet av en eufori som befinner sig alldeles för nära en ofrånkomlig avgrund och det är en bomb som snart smäller av och yngsta barnbarnet Greta ligger alldeles ensam på övervåningen och har panikångest och Putin, mullorna i Iran och den akut eskalerande miljökatastrofen och Magdalena Andersson plockar ut 250.000 svenska riksdaler i månaden och fattigsvenskarnas stress och nej men det här var väl en jättetrevlig julafton det är tur att vi har varandra och att vi träffas två gånger om året för att riktigt kärleksfullt plåga och riktig rå om varandra och lilla stackars Greta skriker på hjälp och hennes mamma och pappa säger att det är nog ingen fara men Greta skriker AAAAAAAAAHHHHHHHHHHH!!!!!
Hon får tacksamt och ödmjukt ta en kölapp till BUP och vänta i två veckor och på dessa två veckor har hon skurit sig i kroppen, pangat fönster, hållt på och strypa lillebror och käftsmällat båda sina föräldrar som inte har en susning om vad det är för fel på den älskade dottern och dom står där alldeles svavelgula i ansiktet och tänker att vi har absolut inte gjort något fel och en osannolik ångest, vrede och sorg ligger över Konungariket Sverige och hur ska man komma undan, vad ska man ta sig till?
Lilla Greta bor nu i ett jätteshysst fosterhem och mår efter omständigheterna bra. Kärleken vaktar henne tyst och ömt.