döda ikoner styr världen
på botten av en flod
mänskligheten slirar på istaket
som en lysande tusenfoting
tillsammans rusar de in i det okända
på vägen den döde poeten redan banat
nu endast som strålar ur en mitt
kan den enskilde människan urskiljas
en ensam prick i en öken av is
med en stege upp till rymden
gömd i rockens innerficka
kompassvisaren pekar inåt
människan vecklar ihop sig
och tar flykt som tropiska fåglar
vykortslandskap av turkosa vatten
klär en avlägsen dröm