Jag är en stillsam
och sökande joker
i en svealek,

men i djupet redo
att rida kallet med vett

för att strida och dö
för det som är rätt.

Våran kortlek saknar en konung
som vässar spjutets folkliga spets
och stöter till där fienden väntar.

Vi får själva bli fria
hövdingar och knektar
som korsar våra armar i armé

i försvaret av de heliga marker
som format vårat väl och ve.

Vi är en svensk själ
levandes i en anda av

självförnekelse,
förvirring
och sjuklighet.

Vi har glömt vår
självförverkelse,
förpliktelse
och helighet.

Vi har förblindats av ondskan
och vissa av oss hittar inte vägen ut.

Vi andra är för rädda för att bidra
och vågar inte hålla i vår egen flagga.

Vi är vilsna i en labyrint
konstruerad av fienden
med våra egna förtjänta medel.

När deras fickor tappar pengar
bockar vi för vår egen slant,

och när de stjäl
vår kappa från ryggen
och vänder den mot vinden

hoppas vi att blåsten
försörjer våran samtid,

medan vi traskar hem
nakna i regnskuren.

Vi gömmer oss i skuggan
och sitter med knutna nävar i stugan

fastän ljuset hela tiden
leder oss i rätt riktning.

Andra av oss strider redan,
men vet inte vägen till seger.

Men hoppet står där i lågor
som en pyrande lägereld,

även för de förlorade bröder
som låtsas tro att det har slocknat ut.

Det glöder,
och äkta själaljus
går inte att släcka ut,

så länge som en enda själ
är redo att bära facklan.

Det dunkla kan inte
släcka sanningen med lögner

när det finns de som söker
med sann nyfikenhet och mod.

Deras ljus penetrerar allt mörker,
och det enda skuggan kan göra

är då att fly,

eller offra sig själv och lögnen
för sanningen som alltid är;

Att åter bli
en av våra bröder
på den karga och
kära delen av vår jord,

så att vi kan läka
sveasjälen som blöder
och återuppliva liket
med respektingivande ord.