Allting i den gravt dysfunktionella familjen
är bra, av den enkla anledningen att allt måste vara bra, se bra ut inför det skoningslösa samhället, för annars så hamnar som utslagen på det beryktade och ökända Mentalsjukhuset.
Så pojken i familjen skådespelar att han mår bra, att allt är bra, vilket i det långa loppet leder till att han blir väldigt psykiskt sjuk. Men mamma är en skoningslös friskus som står vid spisen och skrattar fast det inte finns något att skratta åt. Styvpappa är bara cynisk och arrogant och hans blickar tar struptag på pojken vars pappa tog livet av sig för 3 månader sedan. En kortslutning råder mellan tanke och känsla och pojken gömmer sig i den kolmörka garderoben tillsammans med sin fantasivän Superflickan. Ångesten finns där hela tiden som en lömsk demon att bemästra men den måste man lära sig att distrahera bort, stänga av och glömma bort. Tänk vilken lycklig familj vi är tänker pojken och försöker spela tillgiven och glad. Tänk vad bra allting är trots att ni glömde bort eller bara struntade i att hämta mig på busstationen när jag kom hem från kollo i somras, och igår när jag fick stå och frysa i två timmar efter hockeyträningen. Min tränare skällde ut för att jag är så liten, ful, klen och dålig men jag höll hurtfriskt humöret uppe trots att jag är totalt utfryst i laget och i skolan. Jag vet ju att jag är coolast och bäst och har den mest kärleksfulla och stöttande familjen. Det är högsta klass på min familj trots att min snälla styvpappa mobbar och psykar mig varje dag.
Livet är som det är och det är bara att gilla läget. Det eller att kanske hamna på Mentalsjukhuset och aldrig bli utsläppt. I det perfekta och lyckliga samhället så håller man masken övertygade och låtsas må bra. I det perfekta och lyckliga samhället så är man stark och harmonisk. I det perfekta och lyckliga samhället så är man till varje pris normal och lyder alla auktoriteter, för vips annars så kommer hårdhänta män i vita rockar och sätter handklovar på en sen vips iväg med ambulansen till det beryktade och ökända Mentalsjukhuset. Pojken ligger på sin sköna säng och sjunger med i låtarna på hans nya stereo. Ångesten brukar klinga av då och nu ropar snälla mamma att det är middag och han är tvungen att sitta och se på den förfärliga styvpappan vars blickar är fyllda med nedlåtande ironier och sarkasmer. Men vad lyckliga vi är i alla fall tänker pojken och drömmer sig bort till ett annat liv som inte existerar. Mamma är i en euforisk koma men hon vill ingen något ont. Allt bara är som det är.